Tärningarnas förbannelse

Det är oerhört lustigt och skulle säkert roa en antropolog eller sociolog att studera rollspelares förhållande till tärningar. Jag har hört och sett rollspelare balansera tärningar på utstuderade sätt, lägga en hel hög tärningar på ett visst värde, väsa åt sina tärningar, vråla hejdlöst för att spelledaren korrumperar tärningarna med sin onda kraft. Normalt sett sekulariserade intelligenta människor flippar ur och blir oerhört vidskepliga. Jag har hört om spelare som micrar tärningar för att demonstrera för andra tärningar vad som händer om man inte presterar. Jag har sett tärningar spolas ner och brännas.

Hela tärningsset har pensionerats efter dåliga sessioner. Man har helt enkelt en tror på att det finns något inre väsen i tärningarna som antingen är benignt eller malignt. Det är inte helt olikt en Cargo Cult. Och precis som en cargo cult har det uppstått på olika ställen på jorden samtidigt, på liknande vis. Oerhört roande.

Se exempelvis detta inlägg, skrivet av en amerikan.

Och för att tydliggöra; Jag kan inte på något vis sitta och hö-hö-höa och flina åt de vidskepliga dårarna. Ty, när jag tittar bort mot bokhyllan, på det röda lilla tärningssettet, vet jag att de jävlarna är ute efter mig. Det är jag eller dom. Kanske måste jag skicka dem till skogs med en påskraket!

Annonser