Spelrecension: Dungeon Siege III

Let’s have a history lesson. Gas Powered Games is a company who always made strategy games and they might be most famous for Supreme Commander. About ten years ago they did two RPG’s, with sequels, known as Dungeon Siege. These games were like a mix between Diablo and the Real Time Strategy genré, allowing you to control up to 8 characters at the same time in a game with almost continous combat, randomized loot and tactical gameplay. I were never a fan of the first one as I believed it couldn’t compare wih games such as Baldur’s Gate in story/characters/dialogue, but I had a soft spot for the sequel that did a better job. It expansion Broken World was poor though, almost destroying the joy I had with the main game. After it’s release the series went into obscurity.

It must be said then that Dungeon Siege III is a very very different game. It’s built by one of the RPG overlords, Obsidian Software, as their first action RPG. The gameplay that can be compared with hack & slash titles such as Gods of War or action RPG’s such as Gothic, Risen or Two Worlds. It inherits companions similar to KOTOR, graphics similar to Neverwinter Nights 2 and dialogue wheel similar to Mass Effect. It’s also published by Square Software who previously published Final Fantasy.

Cool history bro, but is it any good?

150 years have passed since earlier titles. 10th Legion, a grand army that used to defend the Kingdom of Ehb have almost been whiped out by Jeyne Kassynder, a cleansing that begun 30 years ago. At the beginning of the game, the player picks one out of four remaining members who are summoned by the Legion scout Odo to rebuild the Legion. As the player reach the meetingplace it’s burning, attacked by an unknown force. The player meets up with another survivor Marten and escape to eventually meet up with Odo himself. There are now only a handful of legionnaries left and it’s from this darkest of times the player have to build up the Legion from scratch, starting by defending the nearby village.

True to Obsidians other titles the story is quite well written. Do not expect black & white characters. Every character you meet have their flaws and motivations for what they do, their fate is often up to you and moral options are usually between two bad or two good. Whatever you chose have effect on the games ending and may also influence (improve) your companion, each of which have very different perspectives on the proper action given the situation.

The four characters are deeply connected with the story, unfortunatelly you are just likely to experience two of them in my playthrough, your main character and your favorite companion. In time you will learn secrets of their background and connection to the story which might not be evident when you begin to play. The four characters include Katarina, a gunslinger with the Rogue persona, Lucas the paladin/knight, Anjeli who is a kind of a battlemage and Reinhart the mage/scientist. All of these are decendants from protagonists and npc’s from earlier titles now hunted for being tied to the legion by blood.

One thing I fondly remember in Dungeon Siege 2 is the insane amount of lore. At the end of the game you would have half a library that told you about the monsters you encountered, every map you visited, numerous factions and historic trivia. DS3 still have a lot of lore by todays standards but only a fraction compared to DS2, everything now presented in a long list rather than in subcategories.

Engine: Graphics & Sound
The sound and music is what to expect from a developer who care. Voice acting is great, especially the narrator who also make the voice of Odo. The music from the main menu was actually stuck in my head after playing the game.

Graphically this is one of those games that have great graphics limited by making a console version for 7 year old hardware. Expect many shortcuts and simple geometry and with missing post-processing and pixel shading but still with beautiful in-game models and an often unique artistic style over it. You may note that all the ladies look like pornstars with a huge bust and lots of makeup which did bother me a bit. Katarina is modelled after an american actress Rebecca Grant.

This is a game that definitely took benefit from using three monitors. Since I played Katarina who is a ranged fighter, I could actually use the extra monitors as a shooting range to kill foes far away while keeping myself out of harm. It’s as if the game allowed me to ”see” in three directions, left, right and front, instead of just front.

Now this is a mixed bag. Let me begin by saying that there’s very little connection between Dungeon Siege 1-2 and 3. What I remember from DS2 was controlling a large party in strategical gameplay, DS3 limit you to max 1 companion which I found to be a really uneccessary decision. I would definitely have preferred to build strategies involving all four and made sure all four were present in dialogues. Even though three of them are computer-controlled this was the case with DS1/2 as the AI in those games were quite good and required some thought on how to optimize the AI to give your companions efficient abilities that you wouldn’t control yourself. I wish they had used something like the Gambit system from Final Fantasy XII actually.

The pure gameplay could be compared to action RPG’s such as Gothic, Risen or Two Worlds. You get full access to buying skills and talents for your character and equip them with proper gear that you then use in an action-game that requires quick controls. Mouse control in DS3 is rather bad so it’s actually best to have a real 360 gamepad when playing the game. Now the amount of customization is for an actiongame way above average. You truly have to think when setting up your character to develop a strategy that fits you, especially on harder settings. The game have more than twenty different attributes that benefits different strategies such as dots, buffs, debuffs, increased criticals, improved criticals, mana regeneration, talent optimizations etc. Most of these comes from your choice of gear and knowing what you do really helps to make your character into an efficient killing-machine while not so makes you into a crippled goblin.

When playing a mage in Gothic or Two Worlds I often hurled the fireball for fifty hours or so. In DS3 you have instant access to up to eleven (quick count) different actions in combat, each of which can be leveled up in various ways and empowered for improved effect. You have your basic attack, two stances with three custom actions each, three defensive moves and finally an ultimate ability unlocked through the DLC. In the beginning this may actually be overwhelming and I have read many reviews saying that it’s not really intuitive that you also level these up by using them, something I found myself near the end of the game (also missed that you can empower your regular attack which I discovered in the last map of the game).

Now to my criticism. My main complaint is with the games maps and quests. DS3 is a very slimmed down title with very few quests in very cramped areas. I compared gameplay with Gothic/Risen/Two Worlds but the areas in DS3 are often ultralinear and very small. I am often driven by the quests and tend to get bored when all there is is non-stop fighting in a generic landscape. I couldn’t help feeling that the amount of foes you encounter are very few compared with earlier titles, prepare to meet a lot of spiders. Towards the end there are long stretches where you run through caves and fight a non-stop horde of people and it felt more like doing work than having fun since you spent a long time only fighting without any story to put meaning to what you do. You also have no subquests for companions which is something I liked with Dungeon Siege 2.

I also hate the dialogue wheel that the game borrows from Mass Effect. I hate it because it removes both context and control over dialogue and in the end is like selecting prerecorded voice acting. The decisions you make often effects nothing more than your influence to the one companion you have with you and they are usually black & white removing all subtleness from speech. You can’t lie here. You can’t say something fitting for the situation, everything you say is the product of your black & white persona, no manipulation, no motivative speech, no chance to explain your comments to your companions once you are alone with your companion.

DLC1: Treasures of the Sun
DLC’s can be everything from horse armor to full-fledged expansions. Some provide nothing more than a couple of new items, some use rehashed content galore (kinda what to expect from a modder who only make custom maps with the gametools), others offers a whole sidestory with new content through-and-through as well as expanding gameplay. Treasure of the Sun belongs to the last category and I will in the future remember it as a good example that a DLC can definitely be both good and worth it. Sceptics will probably say it’s probably content that was cut from the main game just to be able to demand money out of the player in order to get the whole thing, because the DLC is really something you wan’t from the beginning of the game rather than add it after finishing it.

TotS offers two things, a new area with it’s own story and item customization. It’s the latter that feels like something that should have been in the game in the first place and it’s what benefits a player that have it installed all along. Enhancements comes in looted bottles that are put into an item you got to give you a numerical benefit. I found this a bit broken though since I found a neat trick. Depending on what items you enhance your price will increase and it’s possible to put every enhancement you find on a single item as long as the base item only have 1 attribute to begin with. So what I did was to take a cheaper amulet with a single attribute on it (like 9 agility) and then put every enhancement I found in the entire game on that amulet. At the end of the game I had all the custom attributes up to around +200!

The new area is really well done and it’s actually better than the main game. It’s filled with alot of subquests and several distinct areas tied to a hub. It uses an entirely new landscape (desert) so it gives a very distinct feel compared to the rest of the game. All in all it took me about 4-5 hours to do everything in it which is good for a DLC.

I do not believe there will be a Dungeon Siege 4. Dungeon Siege 1 didn’t impress me much. I liked Dungeon Siege 2 but it didn’t sell well and Broken World destroyed it. Dungeon Siege 3 got rather poor reviews. At this time there’s little that I can say what makes a Dungeon Siege game as the games are too different from one another. That said, Dungeon Siege 3 isn’t a bad game. If someone played everything else from Obsidian, Black Isle, Bioware and Troika software there’s nothing that should keep someone away from this one. The story is well written, the action gameplay puts Gothic and Mass Effect to shame and should be how action-rpg’s are made, both well polished and intelligent. What Dungeon Siege III lacks is content. With more sidequests and larger maps DS3 could have been right up there with the top. Finally, please do not limit your party to 2-3 characters. Please stop doing that.

Spelrecensioner på engelska

Jag och kamratpostaren har diskuterat lite om inte jag borde ta och lägga upp alla spelrecensioner jag skriver hela tiden här på landhajen. Jag vadar igenom ett stort antal nya och gamla datorspel, framförallt datorrollspel men också en del äventyrsspel och ett och annat actionspel. När jag klarat ett spel brukar jag som avslut skriva ner vad jag tyckte i recensionsformat och posta dessa i flera engelskspråkiga forum.

Jag kommer inte lägga ner möda åt att lägga in bilder eller fixa formatering med mera men för den som själv spelar en del hoppas jag det skall vara nytta för någon.

Mass Effect 3

Jag gör ett undantag och recenserar ett dagsaktuellt spel, närmare bestämt Mass Effect 3.

Eftersom jag spelat både ettan och tvåan är det ju otänkbart att jag inte spelar den sista delen i en trilogi. Jag är ännu inte helt klar med spelet så detta får ses som en delrapport. Så här långt kan jag konstatera att det är snyggt, enormt snyggt faktiskt, tyvärr allt mörkare, borta är den relativt glättiga 70-tals sci-fi-estetiken från ettan. Huvudstoryn är episk och ganska bra, även om man kan bli mätt på all misär bitvis.

Vissa förändringar är inte till det bättre; Journalsystemet är under all kritik, det går inte veta var man ska göra saker eller vem man ska träffa, vilket är relativt fatalt i ett spel som spänner över ett antal världar. Uppdrag kan vara av arten ”Hitta en sällsynt artifakt, någonstans”. Man får just aldrig reda på var det är utan man får finkamma galaxen, rörigt.

Det är inte helt uppenbart vilka uppdrag som forcerar huvudstoryn, vilket gör att man som jag råkade göra kan landa på en planet och göra något för att sedan upptäcka att en massa sido-quests har strukits. Har man otur har man missat en massa som kan påverka slutet. Vilket jag har, vilket gör att jag antagligen får spela om rätt långt, alternativt starta om hela spelet. Om detta säger jag ¤#&%¤&!!1






Mörker, mörker, död. Ett antal personer man fäst sig vid under tidigare delar dör under spelets gång, mest för att skapa en atmosfär av saknad, undergång och mörker. De brer på för fett. Faktum är att spelet bitvis blir så demoraliserande att man funderar på meningen med livet i allmänhet, borde jag gå i kloster? Lära mig spela banjo? Slänga ut tvn? Gå i terapi?

Så här långt är det ändå ett relativt bra spel, ett ok pang-pang-spel. Men borta är biowarekänslan, att tvingas att spela multiplayer eller leka med facebook för att få ett bra slut känns bara billigt. Rent generellt känns EAs influenser.

Min inställning så här långt är att jag känner att jag fått valuta för pengarna och gillar spelet, men jag har samtidigt tappat hoppet om Bioware, det är inte osannolikt att det är det sista spelet av dem jag köper. Detta i kombination med Dragon Age 2 visar att de helt enkelt inte är så intresserade av att göra datorrollspel, och att de inte drar sig för att bryta spels stämning för att få folk att konsumera en massa kringprodukter. Detta är dåligt.


Black Crypt – Hårt spel från en hård tid

Jag skriver ofta recensioner av alla gamla spel jag spelar igenom på ett antal sajter dedikerade åt spel. Eftersom jag ägnat mig åt mina slutstudier just nu så har jag inte haft tid och skriva så mycket så jag tänkte återgärda detta med att översätta en av dem. Det är min recension till en annan Dungeon Master-klon nämligen Black Crypt på Amiga 500. Black Crypt tillverkades 1992 av de då ganska okända Raven Software som idag ligger bakom titlar som Jedi Knight och Soldier of Fortune.


Utöver äventyrsgenrén brukade det inte finnas mycket till story i spel från 1992. I manualen kan man läsa om hur äventyrare i landet Astera gått samman i fyra gillen. Krigare, präster, druider och magiker försöker gemensamt uppehålla ordningen i landet. Det händer dock att prästen Estoroth kommer ut ur garderoben som totalonding, samlar en arme monster och hotar hela riket.

Runetek, Dvergar, Kaolic och Oakraven

Fyra hjältar skickas givetvis ensamma ner i ondingens underjordiska komplex för att reda upp situationen, Runetek krigaren, Oakraven druiden, Kaolic prästen och Dvergar magikern. De är bittert framgångsrika i sitt uppdrag; med hjälp av fyra magiska artifakter lyckas de låsa in Estoroth i en annan dimension och sedan försegla öppningen. De omkommer tyvärr själva i sitt hjältedåd. De fyra hyllas som hjältar och det underjordiska komplexet byggs om till en gravkammare i deras ära (hur hedervärt det nu är att begravas i en ärkeondings högkvarter vet jag inte)

Tjugo år av fred har passerat när gillerna möts av den obehagliga upptäckten att förseglingen till Estoroths dimension börjar släppa. Kvickt är hela kryptan återigen översprungen av monster och det är dags att skicka ner ytterligare en grupp på fyra äventyrare för att få bukt på Estoroth en gång för alla. Först och främst måste de dock hitta de fyra artifakterna som föregående fyra begravdes med.

Till skillnad från exempelvis Eye of Beholder finns ingen dialog i Black Crypt, inga vänliga icke-spelarpersoner att prata med. Det finns bara fullt med efterlämnade anteckningar som andra misslyckade äventyrare skrivit och lämnat efter sig. Dessa innebär ofta lösningar på spelets pussel så egentligen finns det inte så mycket berättelse överhuvudtaget i själva spelet.

Spelets Engine, grafik och ljud

Black Crypt hör till de extremt få amigaspelen som använder en teknik kallad halfbrite. Amigan hade normalt 32 färger, men halfbrite tillät dessa att lysa med halv styrka. I praktiken dubblade detta antalet tillgängliga färger. En modern användare som är van vid 16,7 miljoner färger kommer nog inte se så stor skillnad på 64 och 256 färger men det var stort för tiden då det kom.

Musikaliskt och ljudmässigt var Black Crypt ingen höjdare. Det fanns intromusik men utöver det hör man bara enkla ljudeffekter som monster som går runt i gångarna, det obligatoriska luftljudet av att slunga ett vapen och trycka på diverse knappar på väggarna.

Själv använde jag WinUAE för att spela spelet nu senast och jag kom inte långt utan fel på sparfilen. Att använda såkallade savestates ledde ofta till sparfel, så även att använda spardisk. Enda möjligheten var att använda en hårddiskinstallation och göra sig säker på att jag alltid avslutade spelet innan jag stängde emulatorn.


Du får automatiskt en äventyrare ur varje gille vilket betyder en krigare, en präst, en druid och en magiker. Du kan välja namn och porträtt och pytsa ut poäng i deras stats. Krigaren är naturligtvis specialiserad på närstrid. Prästen kan använda trubbiga vapen och kasta främst helarbesvärjelser. Druiden är duktig på båge men funkar effektivare som magiker och magikern är bara magiker.

Spelet har ett ovanligt inventory-system. Du samlar inte bara föremål utan också behållare att bära dem i. Ryggsäckar, säckar och kistor kan placeras i ”inventory-inventory slots”. Det tar ett tag att vänja sig vid detta och över lag känns funktionen ganska meningslös.

Meningslösa funktioner ja, spelet har mycket som aldrig används eller blir ganska meningslösa efter en kort stund.

  • Du har en mätare för mat och dryck och behöver därmed äta och dricka. Men då jag körde igenom spelet på youtube upptäckte jag att du kunde klara hela spelet utan att äta och dricka en enda gång tack vare det magiska föremålet Horn of Plenty som fyller alla mat-mätare varje gång du använder det. Då hornets användnignar börjar ta slut har man besvärjelsen Sustenance som kan memoriseras och kastas hur många gånger som helst.
  • Du får en grupp-version av Cure Poison som läker gift från alla dina gubbar ungefär när du inte längre möter fienden som kastar gift effektivt längre. Eftersom bara de främre karaktärerna blir förgiftade så funkar den ordinarie besvärjelsen Cure Poison lika bra vilken både prästen och druiden kan kasta.
  • Du har en besvärjelse som kan avgöra om ett efterlämnat pergament är äkta eller falskt (placerat av Estoroth för att lura dig) men eftersom man alltid kan gissa är besvärjelsen ganska meningslös.
  • Du kan skydda dig själv från dödliga effekter mot slutet av spelet men det är mindre besvär att bara ladda om spelet.
  • Att rasta sina gummar tar bara några sekunder så helarföremål är aldrig aldrig värda besväret.

Trots det uppskattar jag när spel har fler funktioner än vad som används i en spelomgång, det ger en möjlighet att testa något nytt om man spelar om det.

Viktiga svärdet "Ogre Blade"

Black Crypt är den sista ”välkända” Dungeon Master-klonen jag hdae kvar att spela. Intressant nog är detta 20 år gamla spelet det svåraste och mest frustrerande jag spelat. De flesta jag samtalat med kom aldrig förbi den andra av 28 levlar eftersom man måste döda ett monster som kräver ett speciellt vapen att döda, svärdet Ogre Blade. Man måste först rusa förbi denna tvåhövade ”Ogre” för att nå detta magiska vapen som tyvärr också gör en hungrig så man måste slänga det direkt efteråt.

Spindelbett gör dig sjuk? Spindelfobi kanske?

Alldeles efter kommer de svåraste (eller mest frustrerande) banorna i spelet där man måste möta monster som verkligen gör ont om de träffar och dessutom förgiftar en innan man kan läka sig. Samtidigt möter man tjuvar som tar ens vapen ifrån en om man använder sådana, så det är pest eller kolera. Använd vapen och göra det enklare och riskera att bli av med dem, eller slåss med händerna och riskera att dö. Själv hatade jag bana 4-5 i Eye of the Beholder pågrund av spindlarna som ger en gift, här följer två enorma banor fyllda av spindlar som först ger en gift sen sjukdomar (disease).

En av Estoroths löjtnanter är en medusa

Men monsters är inte allt. Spelet kan vara extremt förvirrande, fyllda av osynliga golvplattor som gör att något händer någon annanstans i riktigt stora levlar. Halva spelet utspelar sig i en enorm ”hub” i vilken man måste hitta fyra vägar ner till fyra av Estoroths löjtnanter, vardera vaktar ett av de fyra artifakterna som behövs för att bli av med Estoroth för sista gången. Vardera innehåller ett otal pussel och varje löjtnant kräver speciella strategier för att bli av med.


Om man är ett fan av sådana här spel likt mig så finns inget som hindrar en från att spela det. Man är förmodligen redan förberedd för de problem som uppstår för att få det att fungera och att svårighetsgraden vida överstiger moderna titlar. Man bör kika efter WHDLoad-versionen och aldrig stänga av WinUAE utan att stänga av spelet först (F10) för at undvika pajjade sparfiler.

Här följer min genomspelning av spelet på youtube.

Longplay, vad är poängen liksom?

Let's Play

Jag har lagt upp några av mina Let’s Play videor på landhajen och tänkte skriva ett inlägg om detta fenomen. Första gången någon hör talas om fenomenet tror jag de ställer sig frågan; varför göra en sådan video och vem f-n vill se dem? Vill man inte spela igenom spelen själv, är inte det liksom hela poängen med datorspel eller TV-spel? Betoningen jag lägger är på ordet ”själv” och det är just det som är problemet…

Dubbelt så kul

Min andra egna dator var en Amiga 500. Att spela spel var ofta en solitär sysselsättning men det kom ofta hem vänner till mig för att spela Golden Axe och Final Fight tillsammans eller ha turneringar i Street Fighter II. Detta försvann lite granna när alla ”inte hade tid att hänga”, fick sina egna datorer eller hade internet att vara sociala genom. På senare tid har vi i våran rollspelsgrupp återupptagit något liknande efter att jag helt sonika köpte in fem fotöljer till mitt inte allt för stora vardagsrum.

World of Warcraft

Men internet gav också upphov till nya trender och man kunde spela tillsammans, förutsätt att spel var förberedda för det. MMORPG’s blev en fluga för de som ville döda alla möjligheter att få ett liv eller bli av med det man hade. Men vad gör man då om man vill spela riktigt gamla spel som inte är det? Vissa moderna emulatorer har faktiskt stöd för att spela tillsammans online så det är möjligt att koppla upp sig för en runda Golden Axe förutsatt att alla har datorerna och uppkopplingen för det.


Ett riktigt stort nytt fenomen skulle dock bli ”speedruns”. En speedrun är en videoinspelning av bildskärmen medan någon spelar igenom ett spel från början till slut. Målet var att klara spelet så fort som möjligt, ofta genom att använda buggar i spelet för att göra det snabbare. Gamers från hela världen kunde nu tävla i de gamla spelen de spelat ett otal gånger för sig själva medan de kunde jämföra sig med andra som hade samma uppskattning för spelen medan deras egna vänner för länge sedan tröttnat.

Morrowind på 8 minuter istället för 8 veckor

En lustig subgenré är en TAS, Tool-Assisted Speedrun där man helt enkelt låter datorn själv spela igenom spelet, oftast långt mer perfekt än en mänsklig spelare!

Space Quest IV (TAS) på ~13 minuter


Image Unrelated

Med speedruns kom så longplay (playthrough eller walkthrough). Som jag sa skippade speedruns ofta innehåll, men i och med den nya trenden fann vissa ett behov i att få se någon annan att spela igenom hela spel. Då är det ju inte så roligt att titta på spel där spelaren skippar stora mängder av det bara för att vara så snabb som möjligt. Därav kom longplays. Målet var inte att ta sig igenom spelet fort utan att ta sig igenom spelet fullständigt så mycket som möjligt. En bra longplay är mycket noggrann och genomgående, visa hela spelet, inklusive eastereggs, dolda platser, 100% secrets med mera.

Så vem vill se en Longplay? Jo, för den som aldrig klarade ett spel eller velat spela ett spel utan att kunna få tag på det kan nu se någon som kan spelet spela igenom det. Ibland görs detta för att ett spel kan ha haft en bra story man vill se färdigt. En longplay blir då som en slags animerad långfilm. Eller kanske man spelade igenom spelet men vill göra en nostalgisk återblick? Kanske se hur en annan spelare tacklade samma problem man själv hade som barn? Kanske se andra strategier och saker man missade då man själv spelade spelet? Samtidigt kan man uppskatta glädjen i att någon annan faktiskt tar sig tid och spela de här gamla spelen, man är inte ensam trots att ens närmsta vänner kanske inte spelar så gamla spel och blir lika nostalgiska som en själv i kontakt med dem.

Another World som animerad film

Let’s Play

Runt kröken är ännu mera öken

I äkta Longplay är originalmusik och ljudeffekter allt som skall komma ur högtalarna. Detta är kriteriet för att ladda upp filmerna till Recorded Amiga Games, World of Longplays (PC) och C64 Longplays. Själv tittar jag ofta på genomspelningar av rollspel som är så långa att det är besvärligt att spela tillsammans med någon annan eftersom de kräver så lång tid och så mycket fokus. Då kan longplays bli långtråkiga. Man vet inte heller vad spelaren gör, tycker eller tänker för man tittar bara bara på en inspelad bildskärm.

Image Unrelated

Det är kanske därför dottervarianten Let’s Play har blivit väldigt populärt. I en ”Let’s play” är upplägget att nu spelar vi ihop, även om det bara är jag som spelar så kommenterar jag spelet som om du skulle sitta bredvid mig. Jag kommenterar vad jag gör, jag reagerar ljudligt på mina misstag och jag drar ett och annat skämt. I Let’s Play klarar ofta spelaren spelet efter ett antal försök men det är inte nödvändigt, vissa spelar till och med in spel som inte går att klara och ibland på svåraste nivån bara för att se var det går.

Let’s Play kan vara väldigt roligt baserat på person och kommentarerna känns som man spelar tillsammans med en annan person. Storfavoriten är Kikoskia vars underbara berättarröst gör till och med Barbie fantastiskt roligt. Let’s Play Together är en ovanligare variant där flera spelar spelet tillsammans och ibland för en dialog vid sidan av det.

Kikoskia spelar Barbie Ocean Discovery


Sen har vi då filmer likt dem som spelas in av Brad. Brad är en spelare med ganska dåliga nerver som folk trycker i ett skräckspel efter ett annat. Han brukar spela in sitt ansikte med ljuskänslig kamera medan han sitter i ett ganska mörkt rum så man ser honom bryta ihop fullständigt eller springa ut ur rummet medan han spelar spel som Fatal Frame eller Alien vs Predator. Reaktions-videor är en egen genré där ibland bara de extremaste reaktionerna läggs upp på youtube. Amnesia som sägs vara ett av de mest skrämmande spel som gjorts har ett otal sådana.

Amnesia, nervernas död


Är inte detta en form av piratverksamhet? Storybaserade spel kanske man inte behöver spela själv för att uppskatta och redan under VHS-eran ville man hindra folk att titta på videofilm tillsammans i grupp. Idag läggs pinfärska spel upp på youtube i sin fulla form vilket helt ersätter behovet att behöva spela igenom vissa spel själva. Själv tittade jag igenom Resident Evil: Umbrella Chronicles eftersom jag inte äger en Wii att spela det samt Halo 3 eftersom jag saknar XBox 360. Så slapp jag köpa dessa konsoller bara för att ett enstaka spel lockade.

I lagförslaget S978 ville man göra det olagligt att lägga upp sådana här filmer med upp till 5 år i fängelse. Lyckligtvis passerade inte lagen men frågan är om de inte kommer att försöka igen… Det bästa med S978 är dock att de skapar ytterligare en social verksamhet, att engagera sig politiskt som gamer. Vi uppskattar att spela spel på vårt sätt och gärna med andra och vi har nu en plattform att berätta det på.

För datorspelare och rollspelare hör detta inte till ovanligheterna men nu finns internet som en plattform att snabbt gå samman och organisera sig mot sådana här försök. Medan detta handlar om en variant av piratverksamhet är situationen inte annorlunda än när man försökte förbjuda djälulsdyrkan kallad Dungeons & Dragons.

Dead Ale Wives, Dungeons & Dragons

P.S. Just nu sitter jag (Staffan) och tentapluggar så mina inlägg i veckan blir förmodligen ganska få. D.S.

Fler bra saker som havererat

När jag komponerade föregående inlägg råkade jag visst dra igång något analysmaskineri i huvudet. Helt plötsligt började jag observera fenomenet överallt; Bra saker som görs dåliga för att det bara är för mycket. Liknar det amerikanska fenomenet Jumping the shark. Här kommer några till;


Ett underbart tyskt sällskapsspel, riktigt klurigt och underhållande. Men med alla tillsatser? Det är ju hur många tillsatser som helst, bättre och sämre, varav katapulten torde vara bland det fånigaste som finns.

Kan förutom att användas för att slunga små carcassonne-bitar även användas till att skjuta små lökbitar på människor du tröttnat på.





Def Jam Icon

Låt mig först slänga in en brasklapp; Jag älskar fightingspel, särskilt när man en sommarkväll, över lite pilsner sitter med kamrater och bara snackar strunt. Därtill älskar jag Def Jam Fight for NY. DJFNY kombinerade ett fläskigt fightingspel med hip-hopestetik.

Def Jam Icon kombinerade trötta övergödda rap-artister, med en ostyrig studsande skärm och kontroller som är helt och hållet obegripliga. Ett av få. Det enda spel jag någonsin har tagit tillbaka till butiken och bytt inom en timma från det att jag köpte det. Hade jag kunnat skicka någon en faktura på de 30 minuter jag spelade spelet (Plus sveda och värk) hade jag gjort det.


Det finns de som säger att man inte ska slicka på stolpar på vintern. Andra menar på att man inte ska pinka i ett ställverk, oavsett årstid.



Alla Leisure Suit Larry efter 3:an

Jag vet inte om jag behöver säga något. Även om de tidiga spelen hade element av snuskgubbe-höhö, så var det med någon form av glimt i ögat, och med Sierras typiska prägel. De som gjordes efter det är bara som att se på en Stefan och kristerbuskis, kombinerat med Benny Hill, sprinklat med ytterligare riktigt dålig under-bältet-humor. Al Lowe må ha en ganska gubbsjuk humor, men de som skapade de efterföljande spelen borde gå i terapi. I.resten.av.sina.liv.


En skelögd kärve hetsar loss. Efter denna scen slår han sig ner bakom scenen och tänder en ofiltrad cigarett, tar sig ett redigt järn, gråter en skvätt och undrar hur han kunde falla så lågt. Som ung kärve hade han drömmar, nu återstår misär.


Rimligen har även gamers gränser och principer, och en sån grundläggande gräns är nådd, överskriden och på väg bort i backspegeln vad det gäller dessa spel.



Ta en princesstårta med en extra skopa skit.

Titeln låter antagligen skapligt provokativ, men jag ska förklara mig, det handlar om ett fenomen jag hatar så intensivt, och det förekommer i nästan alla typer av underhållning som finns, såväl som i matlagning, när vi ändå är inne på matparalleller. Låt mig förklara;

Du vet när du har ett fungerande recept som du använt i all evighet, det är beprövat, det är gott, men det känns som det börjar bli slentrian att laga det, för att inte nämna hur tradigt det är att äta det. Låt oss ponera att vi talar om en pastasås, eftersom det var vad Staffan nämnde i sitt inlägg. Låt oss säga att det är en klassisk röd pastasås, typ bolognese. Och du bestämmer dig för att kasta i lite Jala penos, för att få lite fart och rotation på maten. Och när du ändå tex-mexar för allt vad tygen håller, hyttar du i lite koriander, spiskummin, piri piri. Guacamole är ju rätt gott, så släng i en bit avocado. Vilka gillar inte pizza? Lägg allt på en pizza, helst med fries.

Robocop 3 – Amiga

Nu flummar jag och överdriver, men lite så är det t.ex med datorspelet Robocop 3 på Amigan. Jetpacket är bolognesesåsen med jalapenos och en avocado med fries på en pizza. Skönsmässigt trivsamma grejer som gör att man sabbar allt och man får ta ramen-nudlar istället.

Jag arresterar skit, flyger av och an som ett hjon, och eftersom jag är en så fett reko kille klimatkompenserar jag för mina flygfärder, wheee!





Eftersom jag växte upp under det tuffa 80-90-talet var jag närmast trollbunden av hur häftig Robocop var. Häftigheten låg i hans oövervinnlighet i det lilla. Killen var en gående pansarvagn, beväpnad med pistol och en binär syn på lagen. Han kom gående och tvekade inte att posera på coola vis. Flygandet blev too much, magin förlorades. Numera ser jag honom som en helikopter.

Silent storm

Jag älskar squadbaserade taktiska turnbaserade pang-pang-spel. Fallout, X-com, Jagged Alliance, alla underbara spel.  Därmed torde Silent Storm passa mig som hand i handske. Det är turnbaserat, det småskaligt, det är ett andra världskrigsspel med tidstypiska vapen och skön fysik och förstörbara miljöer. Vad är då felet? Ja, alltså ungefär halvvägs in i spelet dyker det upp MECHAR, d.v.s pansarrobot-dräkter som går på ben och skjuter saker. Jag behöver i egentlig mening inte beskriva hur stämningsbrytande det är när man första gången möter på nazityskar i s.k Panzerkleins efter att ha spelat något som upplevs som ett väldigt stämningsfullt andra världskrigs-taktik. Panzerkleins är ketchupen på pizzan som innehåller bolognese, avocado och en massa annan dålig skit.

Hö hö, det enda den här kärran saknar är några jäkligt fräcka plysch-tärningar, wunderbaums och några fräscha plattor med Eddie Meduza.




Star Wars 1-3

Jag behöver inte ens beskriva, prata om eller raljera om det, jag kan kortfattat sammanfatta det med; Jar Jar Binks

Är det en pårökt snigel? Är det olm? Nej, det är en comic relief avsedd för barn, och därtill så irriterande att jag med glädje och saknad tänker tillbaka till min tid som barn då jag råkade tugga på staniolpapper när jag åt kex-choklad.




Deus Ex – Human revolution

Skönt cyberpunkspel – Check

Rollspelselement – Check

Stämningsfull Musik – Check

Passande grafik – Check

Underbar spelkänsla – Check

Broilerbossar som verkar vara ihopkokta av nintendos mest svagsinta och bombastiska designers, av ingen anledning bättre än att ”Klart kidsen vill ha bossar, vi ska ge dom bossar hö hö hö”. Check

Bossar i ett lågmält cyberpunkrollspel på grisodlarnivå? Sensmoral; Så kan det gå när man outsourcar.

Det finns recept på bakverk som innehåller hasch, det är rätt dåligt att äta dem när man designar spel.




Jag kommer återkomma på detta temat, det finns mer, var så säker.