Black Crypt – Hårt spel från en hård tid

Jag skriver ofta recensioner av alla gamla spel jag spelar igenom på ett antal sajter dedikerade åt spel. Eftersom jag ägnat mig åt mina slutstudier just nu så har jag inte haft tid och skriva så mycket så jag tänkte återgärda detta med att översätta en av dem. Det är min recension till en annan Dungeon Master-klon nämligen Black Crypt på Amiga 500. Black Crypt tillverkades 1992 av de då ganska okända Raven Software som idag ligger bakom titlar som Jedi Knight och Soldier of Fortune.

Berättelsen

Utöver äventyrsgenrén brukade det inte finnas mycket till story i spel från 1992. I manualen kan man läsa om hur äventyrare i landet Astera gått samman i fyra gillen. Krigare, präster, druider och magiker försöker gemensamt uppehålla ordningen i landet. Det händer dock att prästen Estoroth kommer ut ur garderoben som totalonding, samlar en arme monster och hotar hela riket.

Runetek, Dvergar, Kaolic och Oakraven

Fyra hjältar skickas givetvis ensamma ner i ondingens underjordiska komplex för att reda upp situationen, Runetek krigaren, Oakraven druiden, Kaolic prästen och Dvergar magikern. De är bittert framgångsrika i sitt uppdrag; med hjälp av fyra magiska artifakter lyckas de låsa in Estoroth i en annan dimension och sedan försegla öppningen. De omkommer tyvärr själva i sitt hjältedåd. De fyra hyllas som hjältar och det underjordiska komplexet byggs om till en gravkammare i deras ära (hur hedervärt det nu är att begravas i en ärkeondings högkvarter vet jag inte)

Tjugo år av fred har passerat när gillerna möts av den obehagliga upptäckten att förseglingen till Estoroths dimension börjar släppa. Kvickt är hela kryptan återigen översprungen av monster och det är dags att skicka ner ytterligare en grupp på fyra äventyrare för att få bukt på Estoroth en gång för alla. Först och främst måste de dock hitta de fyra artifakterna som föregående fyra begravdes med.

Till skillnad från exempelvis Eye of Beholder finns ingen dialog i Black Crypt, inga vänliga icke-spelarpersoner att prata med. Det finns bara fullt med efterlämnade anteckningar som andra misslyckade äventyrare skrivit och lämnat efter sig. Dessa innebär ofta lösningar på spelets pussel så egentligen finns det inte så mycket berättelse överhuvudtaget i själva spelet.

Spelets Engine, grafik och ljud

Black Crypt hör till de extremt få amigaspelen som använder en teknik kallad halfbrite. Amigan hade normalt 32 färger, men halfbrite tillät dessa att lysa med halv styrka. I praktiken dubblade detta antalet tillgängliga färger. En modern användare som är van vid 16,7 miljoner färger kommer nog inte se så stor skillnad på 64 och 256 färger men det var stort för tiden då det kom.

Musikaliskt och ljudmässigt var Black Crypt ingen höjdare. Det fanns intromusik men utöver det hör man bara enkla ljudeffekter som monster som går runt i gångarna, det obligatoriska luftljudet av att slunga ett vapen och trycka på diverse knappar på väggarna.

Själv använde jag WinUAE för att spela spelet nu senast och jag kom inte långt utan fel på sparfilen. Att använda såkallade savestates ledde ofta till sparfel, så även att använda spardisk. Enda möjligheten var att använda en hårddiskinstallation och göra sig säker på att jag alltid avslutade spelet innan jag stängde emulatorn.

Spelmekaniken

Du får automatiskt en äventyrare ur varje gille vilket betyder en krigare, en präst, en druid och en magiker. Du kan välja namn och porträtt och pytsa ut poäng i deras stats. Krigaren är naturligtvis specialiserad på närstrid. Prästen kan använda trubbiga vapen och kasta främst helarbesvärjelser. Druiden är duktig på båge men funkar effektivare som magiker och magikern är bara magiker.

Spelet har ett ovanligt inventory-system. Du samlar inte bara föremål utan också behållare att bära dem i. Ryggsäckar, säckar och kistor kan placeras i ”inventory-inventory slots”. Det tar ett tag att vänja sig vid detta och över lag känns funktionen ganska meningslös.

Meningslösa funktioner ja, spelet har mycket som aldrig används eller blir ganska meningslösa efter en kort stund.

  • Du har en mätare för mat och dryck och behöver därmed äta och dricka. Men då jag körde igenom spelet på youtube upptäckte jag att du kunde klara hela spelet utan att äta och dricka en enda gång tack vare det magiska föremålet Horn of Plenty som fyller alla mat-mätare varje gång du använder det. Då hornets användnignar börjar ta slut har man besvärjelsen Sustenance som kan memoriseras och kastas hur många gånger som helst.
  • Du får en grupp-version av Cure Poison som läker gift från alla dina gubbar ungefär när du inte längre möter fienden som kastar gift effektivt längre. Eftersom bara de främre karaktärerna blir förgiftade så funkar den ordinarie besvärjelsen Cure Poison lika bra vilken både prästen och druiden kan kasta.
  • Du har en besvärjelse som kan avgöra om ett efterlämnat pergament är äkta eller falskt (placerat av Estoroth för att lura dig) men eftersom man alltid kan gissa är besvärjelsen ganska meningslös.
  • Du kan skydda dig själv från dödliga effekter mot slutet av spelet men det är mindre besvär att bara ladda om spelet.
  • Att rasta sina gummar tar bara några sekunder så helarföremål är aldrig aldrig värda besväret.

Trots det uppskattar jag när spel har fler funktioner än vad som används i en spelomgång, det ger en möjlighet att testa något nytt om man spelar om det.

Viktiga svärdet "Ogre Blade"

Black Crypt är den sista ”välkända” Dungeon Master-klonen jag hdae kvar att spela. Intressant nog är detta 20 år gamla spelet det svåraste och mest frustrerande jag spelat. De flesta jag samtalat med kom aldrig förbi den andra av 28 levlar eftersom man måste döda ett monster som kräver ett speciellt vapen att döda, svärdet Ogre Blade. Man måste först rusa förbi denna tvåhövade ”Ogre” för att nå detta magiska vapen som tyvärr också gör en hungrig så man måste slänga det direkt efteråt.

Spindelbett gör dig sjuk? Spindelfobi kanske?

Alldeles efter kommer de svåraste (eller mest frustrerande) banorna i spelet där man måste möta monster som verkligen gör ont om de träffar och dessutom förgiftar en innan man kan läka sig. Samtidigt möter man tjuvar som tar ens vapen ifrån en om man använder sådana, så det är pest eller kolera. Använd vapen och göra det enklare och riskera att bli av med dem, eller slåss med händerna och riskera att dö. Själv hatade jag bana 4-5 i Eye of the Beholder pågrund av spindlarna som ger en gift, här följer två enorma banor fyllda av spindlar som först ger en gift sen sjukdomar (disease).

En av Estoroths löjtnanter är en medusa

Men monsters är inte allt. Spelet kan vara extremt förvirrande, fyllda av osynliga golvplattor som gör att något händer någon annanstans i riktigt stora levlar. Halva spelet utspelar sig i en enorm ”hub” i vilken man måste hitta fyra vägar ner till fyra av Estoroths löjtnanter, vardera vaktar ett av de fyra artifakterna som behövs för att bli av med Estoroth för sista gången. Vardera innehåller ett otal pussel och varje löjtnant kräver speciella strategier för att bli av med.

Slutkommentar

Om man är ett fan av sådana här spel likt mig så finns inget som hindrar en från att spela det. Man är förmodligen redan förberedd för de problem som uppstår för att få det att fungera och att svårighetsgraden vida överstiger moderna titlar. Man bör kika efter WHDLoad-versionen och aldrig stänga av WinUAE utan att stänga av spelet först (F10) för at undvika pajjade sparfiler.

Här följer min genomspelning av spelet på youtube.

Annonser

Det sällsynta ”Evil’s Doom”

Jag har spelat datorspel sen mitten av 80-talet och växte upp med Pacman, Space Invaders och Sierra’s äventyrsspel. Då jag började spela rollspel var det inte så konstigt att jag sökte mig till datorrollspel så som Ultima I och Pools of Radiance. Av de hundratals  spel jag spelat igenom i mina dagar är inget så ovanligt sällsynt som Amigaspelet Evil’s Doom. Jag skulle bli förvånad om du som läser detta ens hört talas om det.

Amiga 1200 (1992)

Amigans fall
Commodore, datorföretaget bakom Amiga och 64, gick i konkurs 1994. En period därefter kom både hårdvara och mjukvara från andra företag som försökte hålla datorn aktuell mot den växande pcmarknaden. Det kom dock inga nya datorer eller chip efter Amiga 1200 och 4000 (1992).

Commodores datorer hade dock fortfarande en väldigt stark community övertygade om Amigans förträfflighet. Det pratades ofta om olika PC-killers som skulle konkurrera med de marknadsledande PC-programmen och vinna tillbaka intresse till plattformen. Tyvärr blev det sällan mer än halvbakade och hemmasnickrade kloner. Amigan hade i synnerhet problem med 3D-grafik och kunde inte konkurrera med ID Softwares populära ”DOOM”.

"Napalm" från 1998

Ett fåtal ambitiösa projekt beslutade sig för att pressa datorerna till max med den bästa grafiken och ljudet möjligt och hade tillräcklig kompetens till projektet så som det Command & Conquerer-liknande Napalm och det Settlers-liknande Foundation. De flesta sådana projekt dog tyvärr innan spelen nådde den kommersiella marknaden. Ett sådant spel var Evil’s Doom.

Evil’s Doom
Evil’s Doom tillverkades av Olympia i Kroatien med medlemmar från Bosnien-Hercegovina. Vissa av dessa ingick i Croteam som senare skulle bli kända med Serious Sam (2001). Spelet var klart omkring 1996. All grafik, musik och story var tillverkad och ett demo hade skickats runt i olika datormagazin. Betaversionen hade dock några buggar som gjorde det omöjligt att klara det.

Spelets publisher Titan naturligtvis inte släppa det förrän dessa var fixade. Men Olympia hade fått högre ambitioner. De ville göra en ”Special Edition” som skulle släppas 98. SE-projektet gick tyvärr i graven då Olympia lämnade den sinande amigamarknaden. Allt som fanns av spelet var nu den ofixade betan som föll i glömska i 10 år.

Betaversion flöt dock ut på internet och det var så jag fick se spelet för första gången. I mitten av 90-talet var det naturligtvis namnet som lockade mig. DOOM-kloner på amigan ofta hette något som påminde om ”doom” som t.ex. ”Gloom”. Men Evil’s Doom har inget med den typen av spel att göra, det är en Dungeon Master-klon, den bästa till Amigan.

Buggarna och ”v1.8”
Det är retligt hur triviala dessa buggar faktiskt var. Det rörde sig om två dörrar som inte öppnades när de skulle och en vägg som inte skulle vara där. Blandannat ledde detta till att ett pussel som involverade att laga en trasig dörr med ett rep inte gick att lösa. Vid något tillfälle kom någon dock på att det räckte med att göra enkla omskrivningar av sparfilen med en hexeditor för att ta sig förbi dessa.

Tretton år senare tillverkade dock någon en riktig fix kallad ”v1.8” (efter betans v1.7) med viss assistans från de ursprungliga tillverkarna. Vips var Amigans bästa Dungeon Master-klon fullt spelbar från början till slut för den handfull som hört talas om det och fortfarande haft intresse för sådana spel.

Story och storytelling
Med stillbilder och text introduceras Vantan (som är misstänkt lik Conan Barbaren). I en uppenbarelse av döden själv beordras han finna ”De Försvunna Legionerna”. I gamla böcker hittar han en ledtråd till ön Noya och beger sig dit. Spelet börjar i hamnstaden Titangel tillsammans med sjömannen Bamboola som Vantan mött på båten. Det första steget blir nu att hitta legionerna vilket Bamboola föreslår att göra i närmstaste värdshus.

Ofta inleds varje del av spelet med lite detektivarbete i vilket man måste ta sig runt på ön och prata med folk. Här kan man också köpa föremål om man samlat på sig pengar och rekrytera en grupp om fyra karaktärer. Då man upptäckt försvunna legionen går man under jord. Då man funnit hemligheten långt under ytan får man en ny uppgift som leder till nästa dungeon. Så fortskrider spelet, dungeon för dungeon.

Det första som slår en då man startar detta spelet är dess ambitiösa berättarteknik. Spelet kör igång med vackrare högupplöst grafik än något annat spel på Amigan tillsammans med ovanligt stämningsfull och vacker musik. Storyn som breder ut sig så småningom är ovanligt komplex för sin tid och innehåller många olika tvister och udda personligheter att lära känna.

Tyvärr kan jag inte säga att huvudstoryn håller vatten. Mot slutet av spelet blir saker och ting lite väl urflippade för min smak och under spelets gång beter sig många karaktärer man möter väldigt barnsligt åt vilket de baserad på ålder och ställning inte borde.

Under jord
En del av spelet utspelar sig alltså ovan jord där man pratar med och rekryterar folk, köper saker och besöker olika platser. Först under jord antar Evil’s Doom en speltyp mycket lik Dungeon Master och Eye of the Beholder. Spelet har faktiskt ännu fler likheter med Raven Software’s Black Crypt. Den som spelat något av dessa lär känna igen sig.

Det enda ovanliga är besvärjelsesystemet vilket är ett slags manualskydd. Man måste nämligen klicka in besvärjelser man vill kasta genom att kombinera en serie runor. Runor kan man köpa till sina karaktärer i städerna förutom kraftrunor som man får starkare med level. Detta är bökigt i början men man kan memorisera upp till tre formler och kasta när man vill med enstaka klick.

Likt många andra spel på den tiden var man tvungen att äta och dricka men det fanns också en staminamätare som gick ner då man sprang runt eller gjorde närstridsattacker. Detta gjorde att man inte bara kunde hacka på utan ibland fick man ta det lite lugnt och återsamla styrka. Magiska föremål kunde dock plocka bort detta helt så att staminan nästan aldrig gick ner.

En faktor jag delvis stör mig på om jag skall vara ärlig var att dessa dungeons egentligen var i en enda färg, ofta grå. Spelet ritades förmodligen ursprungligen för Amiga 500 som var begränsad till 16 färger i högupplösning medan karaktärsporträtten, besvärjelseeffekter och vapen hade uppdaterats till 256 färger. Spelet hade dock en så bra stämning att det inte gjorde något.

De var också minst sagt obalanserade. Första banans monster kan du inte ens döda utan tillgång till magiska vapen vilka du förvisso kan plocka upp genom att hjälpa en NPC i början av spelet om du inte köper ett. Vid ett tillfälle möter man på monster som kastar Disease som inget kan läka i den delen av spelet. Mot slutet är man så extremt bra att inget längre innebär något motstånd.

Avslutningsvis
Evil’s Doom finns idag i en fullt patchad och fungerande hårddiskversion för den som behärskar WinUAE. Det är värt att ta ett kik på om man gillar den här varianten av spel. Skulle man bara vilja ta en titt utan att lägga ner besvär kan man kika på min genomspelning av spelet på youtube nedan.