Last Ninja, i ljud och bild

I denna sista och avslutande del tänkte jag ta upp vad Last Ninja gjorde då det kom till grafik och ljud, i synnerhet det senare.

Grafiken
Att konstruera spel på den här tiden inkluderade tillverkning av grafik och ljudprogram. Spelen var ofta helsvarta med flytande blobbar flytandes ovanpå. Last Ninja bestod av handpixlade bakgrunder. Medan det inte ser mycket ut för världen var spelet för sin tid konst. Endast den isometriska vyn med en gubbe som rörde sig åt fyra håll var ovanligt.

För dig som aldrig ”pixlat” är det en speciell teknik att göra det mesta av pixlar stora som rutor och ytterst få färger. Grafiken pressade den gamla datorn till det yttersta och det tog nån sekund för datorn att rita upp en ny scen, ofta element för element. Dessutom kunde man glömma photoshop på den tiden.

Detaljrikedomen i synnerhet i tvåan var väldigt hög med en del mystiska detaljer, inklusive en cameo av stålmannen och fejkade Mona Lisa i källaren i Kunitokis herrgård. Tyvärr har trean i mitt tycke ganska simplifierad grafik. Detaljerna var färre och så även färgerna. Även perspektivet var ofta rakt på och tråkigt.

Musiken
Gemensamt med de tre spelen är att musiken är bland det bästa ur hela 8-bitarseran. Varje spel musiksattes av några av de största namnen i spelmusik från den tiden och det var ovanligt många låtar, en för varje bana. Pågrund av laddningstiden brukade man dessutom spela musik medan banor laddades in vilket dubblade antalet till ett tiotal per spel. Dessa håller i genomsnitt väldigt hög kvalité. I modern tid är det vanligt att höra remixar med modern teknik.

Det legendariska SID-chippet

Trots sitt unika ljud kunde Commodore 64 bara spela tre ljud samtidigt med såkallade ”ljudkanaler”. Ett stort skäl till varför Last Ninja seriens musik höll så hög klass var att de inte slösade en ljudkanal till ljudeffekter vilket man är glad för så här i efterhand.

Last Ninja: Ben Daglish och Anthony Lee
Musiken till första spelet skrevs av Ben Daglish och Anthony Lee. Musiken var ofta inspirerad av japansk musik men hade trots det en stor variation, från den kusliga Dungeons till den softa Palace Gardens.

Min personliga favorit är än idag musiken till banan Wilderness som hade ett väldigt tryckande intensivt ljud, utmärkt att träna till. Till den har jag powerwalkat genom Göteborg, kånkades allt för mycket böcker som i min fantasi blir en arsenal ninjavapen. Ta en titt på hur ninjan är animerad och hans sätt att gå, vilken graciös stil och vilka lår!

Last Ninja: Instant Remedy

Last Ninja 2: Matt Gray
Matt Gray gjorde den nu modernare musiken vilket passade till den modernare eran.

Då jag var liten och vi skulle göra våran egen reklamfilm i grundskolan valde vi Last Ninja 2. Vi spelade dock in hela laddningsmusiken också och tvingade klassen att lyssna på. Den var ju så j-a bra!

Min personliga favorit är laddningsmusiken till Kunitokis herrgård, känd som ”Mansion” men samtliga låtar i tvåan håller väldigt hög klass.

Last Ninja 2: Back in Time Live Stockholm 2008

Last Ninja 3: Reyn Ouwehand
Tredje spelet musiksattes av Reyn Ouwehand som också fick göra musiken till remaken av andra spelet (kallad Last Ninja Remix).

Min favorit är vattenbanan vilken jag lyssnade sönder som serveradministratör på en gymnasieskola. Jag kommer ihåg att en elev kom in och bad mig byta låt efter att loopat den i nån timme…

Intromusiken till spelet tycker jag faktiskt påminner en del om musiken till Terminator.

Last Ninja 3: mind.in.a.box mix

Efter Last Ninja
Som barn spelade jag in musiken på kasett så jag kunde lyssna på den på freestyle istället för pop, rock och synth som kamraterna. I dag kan man hämta ner låtarna från nätet via t.ex. High Voltage SID Collection.

Har man dock tröttnat på originalen har få spel fått så många mopderna remixar som lastninja serien. Remix.kwed.org listar idag ett par hundra remixar med alla möjliga varianter, från hårdrock till unplugged. Det lär inte ta slut, antalet remixar har bara ökat på senare åren allteftersom bitpop nu blivit en musikstil bland andra efter att 70- och 80-talisterna vuxit upp.

Annonser

Last Ninja, ninjaspelens ninjaspel

Igår tittade vi närmare på spelen i Last Ninja serien. Idag tänkte jag berätta lite om hur det var att spela det här spelet. Innan dess vill jag bara nämna att många av mina skärmshottar är hämtade från Last Ninja Archives och jag rekommenderar att ta ett besök där om man vill veta mer.

Spelmekanik
Last Ninja var första spelet som kombinerade beat-em-up med äventyrsspelsgenréns plocka-allt-som-inte-sitter-fast-och-använd-för-att-knäcka-pussel. Med joystick styrde man ninjan och med tangenter på tangentbordet kunde man växla mellan sina valda vapen och föremål. Själv använde jag spaken till höger. En fallossymbol för 80-talsnördar.

Äkta ninjas hoppar i saltomortal
Det som last ninja fått mest kritik för är kontrollerna. Detta blir extra kännbart när man skall t.ex. klara något av spelets gräsliga plattformssekvenser, långt dödligare än Kunitokis vakter. Man kunde ta sig hela vägen till ett sådant ställe utan att förlora ett liv bara för att bränna ut samtliga medan man försökte hoppa över ett vattendrag. Om stenarna kan hålla en ninjas vikt, innebär inte det att de är grundade i botten?

Ännu värre var i Last Ninja 2 där man skulle hoppa upp på båtjävel som kommer åkande med strömmen, vänta nån sekund och hoppa över till andra sidan. Ett annat härke var när man skulle hoppa på ett näckrosblad i trean. Ffffffffffuuuuuuu-

Beat-em-up delen
Eftersom Armakuni sov sig genom klasserna i smygeri fick han ofta tillförlita sig på att rusa förbi vakter. Bättre fly än riktigt illa fäkta. Lustigt nog kunde man ibland se vakter som begick harakiri då man rusat förbi dem. Bättre det än att behöva förklara för Kunitoki varför man inte kunnat stoppa maratonninjan.

Fast Armakuni kunde faktiskt slåss. Förutom solida frontalsparkar och käftsmällar kunde man använda olika vapen som man dock var tvungen att hitta först. I dessa ingick svärdet, staven, nunchaku (två korta pinnar länkade med kedja) samt kaststjärnor. Spelmekaniskt hade dessa en begränsad variation, svärdet gjorde mer skada men staven hade längre räckvidd. Var du skicklig nog var det tekniskt möjligt att plocka ner vakter utan att ta skada. Shurikens eller kaststjärnor dräpte dock automatiskt en fiende på avstånd förutsatt att den träffade.

Vi hittade en del tekniker, det var t.ex. möjligt att snabbt tappa joysticken uppåt med knappen nertryckt i ettan. Detta slog fienden så snabbt att de inte kunde attackera tillbaka. Detta var lite svårare i tvåan men jag hade en teknik som innebar att veva joysticken till vänster och höger som hade ungefär samma effekt. Lite skada kunde man ta innan man dog.

Äventyrsdelen
Låt oss uppskatta det faktum att Last Ninja kom 5 år före Alone in the Dark och 9 år före Resident Evil. Resident Evil är alltså en Last Ninja kopia. Första spelet hade ju till och med skelett vilket är nästan som zombies eller hur?

Ja, så är det…

Det var inte alltid lätt att lista ut hur utrustning skulle användas, det fanns bara ett rätt sätt att göra saker på. Ibland var det logiskt, vid ett tillfälle i tvåan skall man t.ex. plocka upp ett stycke kött, använda den på en flaska gift i ett lab och mata en panter/hund (grafiken till trots är det svårt att avgöra vilket).

I andra fall var det inte lika uppenbart, som när man skall använda en klo för att klättra upp för en vägg. Ja, jag vet att ninjor använder tigerklor (typ av handske) och man tillverkar faktiskt en sådan i trean, men klon i ettan ser ut att vara av sten, är plockad från en staty och har inget att hålla i.

Diskett eller band?
Det tog ca 30 minuter att spela igenom ett av spelen i sig, betydligt längre tid om man tar hänsyn till spelets laddningstider. Fördelen med bandversionen var att man fick börja om från samma bana om man dog medan man började om från början med diskversionen. Det kändes nästan som fusk att göra på det viset…

Det här med utrustning kunde dock innebära en del huvudbry då det var tekniskt möjligt att lämna en bana utan att få med sig rätt föremål vilket var inte allt för roligt om man hade bandversionen. Glömmer du att plocka upp en flaska sprit i bana två i Last Ninja 2 så kan du inte tillverka en molotov i bana tre och tvingas ladda om hela spelet (om du inte fuskar dig förbi en krokodil, djurvän där). Men som alla vet hade 80-talsgamers både nerver och tålamåd av STÅL så vi kunde tåla laddningstiderna.

Imorgon tänkte jag avsluta mina artiklar om Last Ninja och skriva lite om seriens landvinningar då det gäller grafik och ljud.

Armakuni, den siste ninjan

1987 var jag tio år gammal och gick andra året i min inte allt för lyckade grundutbildning. För normalt folk var detta en tid med jeanskläder, hockeyfrillor och allt för mycket hårspray. För mig var det en tid med 8-bitarsmaskiner och ninjor. För de som föddes på 80- och 90-talet kan det vara svårt att förstå fascinationen av de svartklädda lönnmördarna från japan och så är det förmodligen också för oss 70-talister nu i efterhand.

Det är inte utan en viss rodnad när man som vuxen funderar över hur man var funtad då man tyckte det häftigaste som fanns var en muskulös jenkare som klådde upp horder av halvfeta statister utklädda i svarta ninjor mitt på ljusa dagen. Som tur är finns det inte så många foton av mig iklädd ninjakläder. Äkta ninjor syns ju inte, heh.

Alla eror har väl sitt slut så jag hade tänkt skriva lite om den siste ninjan, Armakuni som också avslutade en annan epok; Commodore 64.

Den siste ninjan
Last Ninja (1987) var första spelet i en trilogi spel som pushade 8-bitarsdatorn Commodore 64 till max, så mycket att burken rök och gnistrade (true story). Spelet handlade om ninjan Armakuni kampen mot den onde shogun Kunitoki. Varför ond? Det var ondingarna på 80-talet, ställ inte så dumma frågor.

Ninjan började ute på landsbygden för att gradvis närma sig dennes palats, en resa vilket krävde list… stryk det förresten; sparkar och slag. Jag minns speciellt en otrevlig bana som gav mig mardrömmar som barn, en fängelsehåla fylld av gulnande lik och en jättespindel. Den gick det inte att sparka på.

Tillbaka med HÄMND!
Det andra spelet i trilogin (1988) är den mest älskade. I denna färdas Armakuni från det historiska japan till 80-talets New York. Där börjar han med att rensa gator från punkare och långhåriga tölpar med skinnjackor. Förvisso tar man kål på en och annan polis också, men de skjuter ju på en!

Det finns i och för sig en förklaring till tidsresan i manualen som berättar att Kunitokis spöke går igen på 80-talet. Men seriöst, jag tror ingen kan logiskt få ihop en vettig handling till 80-talets ninjaspel/ninjafilm som en mentalt fungerande människa kan relatera till. Men det behövdes ju inte!

Själv spelade jag tvåan ett otal gånger och klarade tillslut spelet utan att förlora ett enda liv. Vengeance! Last Ninja 2 fick faktiskt en remake till C64:an som kallades Last Ninja Remix med milt ändrad grafik och ny musik. En ganska onödig produkt dock om du frågar mig.

Äkta hat är TIDLÖST!
I det tredje spelet (1991) färdas Armakuni till Tibet. Genom elementen jord, vatten, vind, eld måste han ta sig för att möta Kunitoki igen för den slutgiltiga och episka uppgörelsen. Hur han tog sig dit från New York förklarades aldrig. Spelmässigt skiljde sig inte Last Ninja 3 från tvåan, bara nya banor och ny musik.

Det sista spelet i trilogin var på många sätt ett avslut av den epok Commodore 64 innebar. Maskinen var nu på alla sätt utkonkurrerad av efterföljaren Amiga som fick den grafiskt bättre versionen av spelet med ett mycket vackert intro.

Amiga intro till Last Ninja 3

Tyvärr var trean inte så bra jämförd med andra samtida Amigaspel. Det är dock inte utan nostalgiska tårar jag får konstatera att C64 versionen var en mycket värdig uppföljare som använder det bästa i både grafisk och musikalisk skicklighet med handpixlat intro och strålande musik av Reyn Ouwehand.

C64 intro till Last Ninja 3

Last Ninja… fyra?
En fyra var under produktion vid något tillfälle men gick i graven i produktionsstadiet. Jag  är faktiskt okej med det för jag har en misstanke att det inte skulle bli speciellt bra. Låt Kunitoki vila i frid.

Last Ninja… FEM?
Last Ninja 5 Back With a Plane existerar inte som spel utan är en spellösning skriven för ett fiktivt spel som spränger alla C64’ans gränser. Hade varit riktigt lustigt om någon gjorde spelet på skämt idag då det nog är betydligt enklare med dagens teknik. Du kan läsa lösningen till spelet här och det finns dessutom några musiksnuttar av Reyn Ouwehand.

Last Ninja… Spirit of Armakuni?
Ja, till skillnad från fyran och femman finns detta faktiskt. SOA är en Last Ninja engine till PC som kommer med ett komplett spel i sig. Spelet tar sin grafik från de tidigare spelen även om det har ett antal nya vyer vi aldrig fick se i originalen.

Remake?
Jag vill avsluta den här artikeln med att nämna att en ganska vacker remake av Last Ninja 1 är under produktion av Armalyte. Han är riktigt trogen originalet vilket ju kan vara positivt och negativt, jag lär iallafall köra det då det kommer.

Imorgon gör vi som vi gjorde på 80-talet, vi struntar i storyn och tittar närmare på själva spelet.

/Staffan