Mass Effect 3

Jag gör ett undantag och recenserar ett dagsaktuellt spel, närmare bestämt Mass Effect 3.

Eftersom jag spelat både ettan och tvåan är det ju otänkbart att jag inte spelar den sista delen i en trilogi. Jag är ännu inte helt klar med spelet så detta får ses som en delrapport. Så här långt kan jag konstatera att det är snyggt, enormt snyggt faktiskt, tyvärr allt mörkare, borta är den relativt glättiga 70-tals sci-fi-estetiken från ettan. Huvudstoryn är episk och ganska bra, även om man kan bli mätt på all misär bitvis.

Vissa förändringar är inte till det bättre; Journalsystemet är under all kritik, det går inte veta var man ska göra saker eller vem man ska träffa, vilket är relativt fatalt i ett spel som spänner över ett antal världar. Uppdrag kan vara av arten ”Hitta en sällsynt artifakt, någonstans”. Man får just aldrig reda på var det är utan man får finkamma galaxen, rörigt.

Det är inte helt uppenbart vilka uppdrag som forcerar huvudstoryn, vilket gör att man som jag råkade göra kan landa på en planet och göra något för att sedan upptäcka att en massa sido-quests har strukits. Har man otur har man missat en massa som kan påverka slutet. Vilket jag har, vilket gör att jag antagligen får spela om rätt långt, alternativt starta om hela spelet. Om detta säger jag ¤#&%¤&!!1

(SPOILER)

 

 

 

 

Mörker, mörker, död. Ett antal personer man fäst sig vid under tidigare delar dör under spelets gång, mest för att skapa en atmosfär av saknad, undergång och mörker. De brer på för fett. Faktum är att spelet bitvis blir så demoraliserande att man funderar på meningen med livet i allmänhet, borde jag gå i kloster? Lära mig spela banjo? Slänga ut tvn? Gå i terapi?

Så här långt är det ändå ett relativt bra spel, ett ok pang-pang-spel. Men borta är biowarekänslan, att tvingas att spela multiplayer eller leka med facebook för att få ett bra slut känns bara billigt. Rent generellt känns EAs influenser.

Min inställning så här långt är att jag känner att jag fått valuta för pengarna och gillar spelet, men jag har samtidigt tappat hoppet om Bioware, det är inte osannolikt att det är det sista spelet av dem jag köper. Detta i kombination med Dragon Age 2 visar att de helt enkelt inte är så intresserade av att göra datorrollspel, och att de inte drar sig för att bryta spels stämning för att få folk att konsumera en massa kringprodukter. Detta är dåligt.

/Fredrich

Black Crypt – Hårt spel från en hård tid

Jag skriver ofta recensioner av alla gamla spel jag spelar igenom på ett antal sajter dedikerade åt spel. Eftersom jag ägnat mig åt mina slutstudier just nu så har jag inte haft tid och skriva så mycket så jag tänkte återgärda detta med att översätta en av dem. Det är min recension till en annan Dungeon Master-klon nämligen Black Crypt på Amiga 500. Black Crypt tillverkades 1992 av de då ganska okända Raven Software som idag ligger bakom titlar som Jedi Knight och Soldier of Fortune.

Berättelsen

Utöver äventyrsgenrén brukade det inte finnas mycket till story i spel från 1992. I manualen kan man läsa om hur äventyrare i landet Astera gått samman i fyra gillen. Krigare, präster, druider och magiker försöker gemensamt uppehålla ordningen i landet. Det händer dock att prästen Estoroth kommer ut ur garderoben som totalonding, samlar en arme monster och hotar hela riket.

Runetek, Dvergar, Kaolic och Oakraven

Fyra hjältar skickas givetvis ensamma ner i ondingens underjordiska komplex för att reda upp situationen, Runetek krigaren, Oakraven druiden, Kaolic prästen och Dvergar magikern. De är bittert framgångsrika i sitt uppdrag; med hjälp av fyra magiska artifakter lyckas de låsa in Estoroth i en annan dimension och sedan försegla öppningen. De omkommer tyvärr själva i sitt hjältedåd. De fyra hyllas som hjältar och det underjordiska komplexet byggs om till en gravkammare i deras ära (hur hedervärt det nu är att begravas i en ärkeondings högkvarter vet jag inte)

Tjugo år av fred har passerat när gillerna möts av den obehagliga upptäckten att förseglingen till Estoroths dimension börjar släppa. Kvickt är hela kryptan återigen översprungen av monster och det är dags att skicka ner ytterligare en grupp på fyra äventyrare för att få bukt på Estoroth en gång för alla. Först och främst måste de dock hitta de fyra artifakterna som föregående fyra begravdes med.

Till skillnad från exempelvis Eye of Beholder finns ingen dialog i Black Crypt, inga vänliga icke-spelarpersoner att prata med. Det finns bara fullt med efterlämnade anteckningar som andra misslyckade äventyrare skrivit och lämnat efter sig. Dessa innebär ofta lösningar på spelets pussel så egentligen finns det inte så mycket berättelse överhuvudtaget i själva spelet.

Spelets Engine, grafik och ljud

Black Crypt hör till de extremt få amigaspelen som använder en teknik kallad halfbrite. Amigan hade normalt 32 färger, men halfbrite tillät dessa att lysa med halv styrka. I praktiken dubblade detta antalet tillgängliga färger. En modern användare som är van vid 16,7 miljoner färger kommer nog inte se så stor skillnad på 64 och 256 färger men det var stort för tiden då det kom.

Musikaliskt och ljudmässigt var Black Crypt ingen höjdare. Det fanns intromusik men utöver det hör man bara enkla ljudeffekter som monster som går runt i gångarna, det obligatoriska luftljudet av att slunga ett vapen och trycka på diverse knappar på väggarna.

Själv använde jag WinUAE för att spela spelet nu senast och jag kom inte långt utan fel på sparfilen. Att använda såkallade savestates ledde ofta till sparfel, så även att använda spardisk. Enda möjligheten var att använda en hårddiskinstallation och göra sig säker på att jag alltid avslutade spelet innan jag stängde emulatorn.

Spelmekaniken

Du får automatiskt en äventyrare ur varje gille vilket betyder en krigare, en präst, en druid och en magiker. Du kan välja namn och porträtt och pytsa ut poäng i deras stats. Krigaren är naturligtvis specialiserad på närstrid. Prästen kan använda trubbiga vapen och kasta främst helarbesvärjelser. Druiden är duktig på båge men funkar effektivare som magiker och magikern är bara magiker.

Spelet har ett ovanligt inventory-system. Du samlar inte bara föremål utan också behållare att bära dem i. Ryggsäckar, säckar och kistor kan placeras i ”inventory-inventory slots”. Det tar ett tag att vänja sig vid detta och över lag känns funktionen ganska meningslös.

Meningslösa funktioner ja, spelet har mycket som aldrig används eller blir ganska meningslösa efter en kort stund.

• Du har en mätare för mat och dryck och behöver därmed äta och dricka. Men då jag körde igenom spelet på youtube upptäckte jag att du kunde klara hela spelet utan att äta och dricka en enda gång tack vare det magiska föremålet Horn of Plenty som fyller alla mat-mätare varje gång du använder det. Då hornets användnignar börjar ta slut har man besvärjelsen Sustenance som kan memoriseras och kastas hur många gånger som helst.
• Du får en grupp-version av Cure Poison som läker gift från alla dina gubbar ungefär när du inte längre möter fienden som kastar gift effektivt längre. Eftersom bara de främre karaktärerna blir förgiftade så funkar den ordinarie besvärjelsen Cure Poison lika bra vilken både prästen och druiden kan kasta.
• Du har en besvärjelse som kan avgöra om ett efterlämnat pergament är äkta eller falskt (placerat av Estoroth för att lura dig) men eftersom man alltid kan gissa är besvärjelsen ganska meningslös.
• Du kan skydda dig själv från dödliga effekter mot slutet av spelet men det är mindre besvär att bara ladda om spelet.
• Att rasta sina gummar tar bara några sekunder så helarföremål är aldrig aldrig värda besväret.

Trots det uppskattar jag när spel har fler funktioner än vad som används i en spelomgång, det ger en möjlighet att testa något nytt om man spelar om det.

Viktiga svärdet "Ogre Blade"

Black Crypt är den sista ”välkända” Dungeon Master-klonen jag hdae kvar att spela. Intressant nog är detta 20 år gamla spelet det svåraste och mest frustrerande jag spelat. De flesta jag samtalat med kom aldrig förbi den andra av 28 levlar eftersom man måste döda ett monster som kräver ett speciellt vapen att döda, svärdet Ogre Blade. Man måste först rusa förbi denna tvåhövade ”Ogre” för att nå detta magiska vapen som tyvärr också gör en hungrig så man måste slänga det direkt efteråt.

Spindelbett gör dig sjuk? Spindelfobi kanske?

Alldeles efter kommer de svåraste (eller mest frustrerande) banorna i spelet där man måste möta monster som verkligen gör ont om de träffar och dessutom förgiftar en innan man kan läka sig. Samtidigt möter man tjuvar som tar ens vapen ifrån en om man använder sådana, så det är pest eller kolera. Använd vapen och göra det enklare och riskera att bli av med dem, eller slåss med händerna och riskera att dö. Själv hatade jag bana 4-5 i Eye of the Beholder pågrund av spindlarna som ger en gift, här följer två enorma banor fyllda av spindlar som först ger en gift sen sjukdomar (disease).

En av Estoroths löjtnanter är en medusa

Men monsters är inte allt. Spelet kan vara extremt förvirrande, fyllda av osynliga golvplattor som gör att något händer någon annanstans i riktigt stora levlar. Halva spelet utspelar sig i en enorm ”hub” i vilken man måste hitta fyra vägar ner till fyra av Estoroths löjtnanter, vardera vaktar ett av de fyra artifakterna som behövs för att bli av med Estoroth för sista gången. Vardera innehåller ett otal pussel och varje löjtnant kräver speciella strategier för att bli av med.

Slutkommentar

Om man är ett fan av sådana här spel likt mig så finns inget som hindrar en från att spela det. Man är förmodligen redan förberedd för de problem som uppstår för att få det att fungera och att svårighetsgraden vida överstiger moderna titlar. Man bör kika efter WHDLoad-versionen och aldrig stänga av WinUAE utan att stänga av spelet först (F10) för at undvika pajjade sparfiler.

Här följer min genomspelning av spelet på youtube.