Mass Effect 3

Jag gör ett undantag och recenserar ett dagsaktuellt spel, närmare bestämt Mass Effect 3.

Eftersom jag spelat både ettan och tvåan är det ju otänkbart att jag inte spelar den sista delen i en trilogi. Jag är ännu inte helt klar med spelet så detta får ses som en delrapport. Så här långt kan jag konstatera att det är snyggt, enormt snyggt faktiskt, tyvärr allt mörkare, borta är den relativt glättiga 70-tals sci-fi-estetiken från ettan. Huvudstoryn är episk och ganska bra, även om man kan bli mätt på all misär bitvis.

Vissa förändringar är inte till det bättre; Journalsystemet är under all kritik, det går inte veta var man ska göra saker eller vem man ska träffa, vilket är relativt fatalt i ett spel som spänner över ett antal världar. Uppdrag kan vara av arten ”Hitta en sällsynt artifakt, någonstans”. Man får just aldrig reda på var det är utan man får finkamma galaxen, rörigt.

Det är inte helt uppenbart vilka uppdrag som forcerar huvudstoryn, vilket gör att man som jag råkade göra kan landa på en planet och göra något för att sedan upptäcka att en massa sido-quests har strukits. Har man otur har man missat en massa som kan påverka slutet. Vilket jag har, vilket gör att jag antagligen får spela om rätt långt, alternativt starta om hela spelet. Om detta säger jag ¤#&%¤&!!1

(SPOILER)

 

 

 

 

Mörker, mörker, död. Ett antal personer man fäst sig vid under tidigare delar dör under spelets gång, mest för att skapa en atmosfär av saknad, undergång och mörker. De brer på för fett. Faktum är att spelet bitvis blir så demoraliserande att man funderar på meningen med livet i allmänhet, borde jag gå i kloster? Lära mig spela banjo? Slänga ut tvn? Gå i terapi?

Så här långt är det ändå ett relativt bra spel, ett ok pang-pang-spel. Men borta är biowarekänslan, att tvingas att spela multiplayer eller leka med facebook för att få ett bra slut känns bara billigt. Rent generellt känns EAs influenser.

Min inställning så här långt är att jag känner att jag fått valuta för pengarna och gillar spelet, men jag har samtidigt tappat hoppet om Bioware, det är inte osannolikt att det är det sista spelet av dem jag köper. Detta i kombination med Dragon Age 2 visar att de helt enkelt inte är så intresserade av att göra datorrollspel, och att de inte drar sig för att bryta spels stämning för att få folk att konsumera en massa kringprodukter. Detta är dåligt.

/Fredrich

Fler bra saker som havererat

När jag komponerade föregående inlägg råkade jag visst dra igång något analysmaskineri i huvudet. Helt plötsligt började jag observera fenomenet överallt; Bra saker som görs dåliga för att det bara är för mycket. Liknar det amerikanska fenomenet Jumping the shark. Här kommer några till;

Carcassone

Ett underbart tyskt sällskapsspel, riktigt klurigt och underhållande. Men med alla tillsatser? Det är ju hur många tillsatser som helst, bättre och sämre, varav katapulten torde vara bland det fånigaste som finns.

Kan förutom att användas för att slunga små carcassonne-bitar även användas till att skjuta små lökbitar på människor du tröttnat på.

 

 

 

 

Def Jam Icon

Låt mig först slänga in en brasklapp; Jag älskar fightingspel, särskilt när man en sommarkväll, över lite pilsner sitter med kamrater och bara snackar strunt. Därtill älskar jag Def Jam Fight for NY. DJFNY kombinerade ett fläskigt fightingspel med hip-hopestetik.

Def Jam Icon kombinerade trötta övergödda rap-artister, med en ostyrig studsande skärm och kontroller som är helt och hållet obegripliga. Ett av få. Det enda spel jag någonsin har tagit tillbaka till butiken och bytt inom en timma från det att jag köpte det. Hade jag kunnat skicka någon en faktura på de 30 minuter jag spelade spelet (Plus sveda och värk) hade jag gjort det.

 

Det finns de som säger att man inte ska slicka på stolpar på vintern. Andra menar på att man inte ska pinka i ett ställverk, oavsett årstid.

 

 

Alla Leisure Suit Larry efter 3:an

Jag vet inte om jag behöver säga något. Även om de tidiga spelen hade element av snuskgubbe-höhö, så var det med någon form av glimt i ögat, och med Sierras typiska prägel. De som gjordes efter det är bara som att se på en Stefan och kristerbuskis, kombinerat med Benny Hill, sprinklat med ytterligare riktigt dålig under-bältet-humor. Al Lowe må ha en ganska gubbsjuk humor, men de som skapade de efterföljande spelen borde gå i terapi. I.resten.av.sina.liv.

 

En skelögd kärve hetsar loss. Efter denna scen slår han sig ner bakom scenen och tänder en ofiltrad cigarett, tar sig ett redigt järn, gråter en skvätt och undrar hur han kunde falla så lågt. Som ung kärve hade han drömmar, nu återstår misär.

 

Rimligen har även gamers gränser och principer, och en sån grundläggande gräns är nådd, överskriden och på väg bort i backspegeln vad det gäller dessa spel.

 

 

Ta en princesstårta med en extra skopa skit.

Titeln låter antagligen skapligt provokativ, men jag ska förklara mig, det handlar om ett fenomen jag hatar så intensivt, och det förekommer i nästan alla typer av underhållning som finns, såväl som i matlagning, när vi ändå är inne på matparalleller. Låt mig förklara;

Du vet när du har ett fungerande recept som du använt i all evighet, det är beprövat, det är gott, men det känns som det börjar bli slentrian att laga det, för att inte nämna hur tradigt det är att äta det. Låt oss ponera att vi talar om en pastasås, eftersom det var vad Staffan nämnde i sitt inlägg. Låt oss säga att det är en klassisk röd pastasås, typ bolognese. Och du bestämmer dig för att kasta i lite Jala penos, för att få lite fart och rotation på maten. Och när du ändå tex-mexar för allt vad tygen håller, hyttar du i lite koriander, spiskummin, piri piri. Guacamole är ju rätt gott, så släng i en bit avocado. Vilka gillar inte pizza? Lägg allt på en pizza, helst med fries.

Robocop 3 – Amiga

Nu flummar jag och överdriver, men lite så är det t.ex med datorspelet Robocop 3 på Amigan. Jetpacket är bolognesesåsen med jalapenos och en avocado med fries på en pizza. Skönsmässigt trivsamma grejer som gör att man sabbar allt och man får ta ramen-nudlar istället.

Jag arresterar skit, flyger av och an som ett hjon, och eftersom jag är en så fett reko kille klimatkompenserar jag för mina flygfärder, wheee!

 

 

 

 

Eftersom jag växte upp under det tuffa 80-90-talet var jag närmast trollbunden av hur häftig Robocop var. Häftigheten låg i hans oövervinnlighet i det lilla. Killen var en gående pansarvagn, beväpnad med pistol och en binär syn på lagen. Han kom gående och tvekade inte att posera på coola vis. Flygandet blev too much, magin förlorades. Numera ser jag honom som en helikopter.

Silent storm

Jag älskar squadbaserade taktiska turnbaserade pang-pang-spel. Fallout, X-com, Jagged Alliance, alla underbara spel.  Därmed torde Silent Storm passa mig som hand i handske. Det är turnbaserat, det småskaligt, det är ett andra världskrigsspel med tidstypiska vapen och skön fysik och förstörbara miljöer. Vad är då felet? Ja, alltså ungefär halvvägs in i spelet dyker det upp MECHAR, d.v.s pansarrobot-dräkter som går på ben och skjuter saker. Jag behöver i egentlig mening inte beskriva hur stämningsbrytande det är när man första gången möter på nazityskar i s.k Panzerkleins efter att ha spelat något som upplevs som ett väldigt stämningsfullt andra världskrigs-taktik. Panzerkleins är ketchupen på pizzan som innehåller bolognese, avocado och en massa annan dålig skit.

Hö hö, det enda den här kärran saknar är några jäkligt fräcka plysch-tärningar, wunderbaums och några fräscha plattor med Eddie Meduza.

 

 

 

Star Wars 1-3

Jag behöver inte ens beskriva, prata om eller raljera om det, jag kan kortfattat sammanfatta det med; Jar Jar Binks

Är det en pårökt snigel? Är det olm? Nej, det är en comic relief avsedd för barn, och därtill så irriterande att jag med glädje och saknad tänker tillbaka till min tid som barn då jag råkade tugga på staniolpapper när jag åt kex-choklad.

 

 

 

Deus Ex – Human revolution

Skönt cyberpunkspel – Check

Rollspelselement – Check

Stämningsfull Musik – Check

Passande grafik – Check

Underbar spelkänsla – Check

Broilerbossar som verkar vara ihopkokta av nintendos mest svagsinta och bombastiska designers, av ingen anledning bättre än att ”Klart kidsen vill ha bossar, vi ska ge dom bossar hö hö hö”. Check

Bossar i ett lågmält cyberpunkrollspel på grisodlarnivå? Sensmoral; Så kan det gå när man outsourcar.

Det finns recept på bakverk som innehåller hasch, det är rätt dåligt att äta dem när man designar spel.

 

 

 

Jag kommer återkomma på detta temat, det finns mer, var så säker.

/Fredrich

Uppmuntra, straffa eller beskriva?

Med anledning av Staffans inlägg där han beskriver en bitvis rätt omfattande penalism visavi spelarna (”Om spelarna är så dumma att”). Det har fått mig att fundera kring hur man som spelledare agerar mot spelare och lite grand hur diskursen kring spelledarens roll har ändrats under hobbyns utveckling. Men det är inte lika lättpresenterat som mina tankar kring regler, det finns ett stort inslag av personliga preferenser runt spelledarstil. Spelarna spelar ju i principen värld präglad av och centrerad kring spelledarens personlighet.

Således kan man notera spelledare som gillar att straffa spelare och dominera dem, spelledare som med distans beskriver världen, spelledare som sprudlar av aktivitet och aldrig får slut på action, och spelledare som har svårt att hålla ihop trådarna. Ofta kan det skifta, beroende på spel, dagsform och andra faktorer. Men i huvudsak tycker jag mig se ett par huvudsakliga strömningar

Spelledaren – Killen med spelet

Spelledaren är den som äger spelet, han köpte det vid något tillfälle. I boken står att spelledaren ska beskriva situationer, platser och händelser. Det står även att han utgöra någon form av domare vad det gäller regler.

Spelledaren – Din nemesis

Spelledaren är den fientliga världen,  alla monster och förstöraren av alla planer som han råkar höra. Du behöver planera med dina medspelare så att spelledaren inte hör, du behöver göra backupplaner ifall spelledaren fattar vad din plan går ut på, du behöver lära dig reglerna grundligt ty alla regler du inte lär dig kan, och kommer användas emot dig.

Spelledaren – Sagoberättare och guide

Spelledarens huvudsakliga uppdrag är att berätta en story, att väva in spelarna i en historia och att få dem att känna sig delaktiga i känsloväckande händelser. Denna typ av spelledare kan ibland ha en förkärlek för det episka och tankeväckande.

Vem är du/jag?

Även om jag kan uppskatta bra storyberättande tenderar jag i rätt stor utsträckning att luta åt det förstnämnda. Visst kan det finnas en story, men det står spelarna fritt att skita i det, det står även spelarna fritt att göra dumma och oerhört farliga saker. Jag tenderar att vara måttlig i mitt straffande och tillhandahåller en nästan gränslös frihet och forcerar ingenting förrän det kommit dithän att de är helt börjar bli utleda och frustrerade. Jag kommer exemplifiera det med gårdagens session;

Twilight 2000, polenkampanjen – Kort bakgrund

Alla som läst igenom polenkampanjen för Twilight 2000 inser ju att den är rätt konstig (Ja iallafall Escape form Kalizs samt Free City of Krakow), dels så gör den ett gäng antaganden om vad spelarna vill, dels utgörs den av listor med personer, platser, grupperingar, trupper, arméer, olika vapen och en massa saker som det helt enkelt är svårt att göra något med. Hur ska man göra intressant rollspel av att spelarna passerar ett stycke geografi där en fientlig warsawapakts-division finns? Hur har spelmakarna tänkt sig att ett gäng på 4-6 spelare ska kunna göra något med sådana storheter som armédivisioner?

Jag har valt att lösa det genom att skala ned, bryta isär och decentralisera. Det är knappast roligt rollspel att ramla rakt in i en pansarvagnsbataljon.

Twilight 2000 – Bra intel kommer från tveksamma karaktärer på ölsjapp 

Vi har spelat Tw2k i någonstans mellan 2-3 år, under den tiden har det bara vandrats planlöst i ödemarken efter flykten från Kalisz, det har bråkats i småbyar och bytts fordon och samlats på sig prylar och folk. Efter många strapatser var man framme i Krakow. Väl där bestämmer sig gänget för att försöka ombesörja transport med någon form av båt utmed Vistla. Detta visar sig vara skitsvårt, rykten om någon apparat eller dokument cirkulerar, detta skulle kunna användas som någon form av hävstång för att möjliggöra utresa med stöd av någon av grupperingarna i staden. Problemet är att prylen eller dokumenten har plockats upp av en rätt illvillig sergeant vid namn Cutter eller Cutler. Som förefaller ha fullständigt kastat alla principer över bord och livnär sig på rövande, och som enligt rykten har haft något med Kalisz fall att göra.

Staden behärskas av ett relativt korrupt råd, som i sin tur utövar makten med ORMO, en godtycklig och rätt osympatisk milis. Spelarna har under sina irrfärder kommit i kontakt med en välinformerad och vänlig veteran vid namn Frank Venter, som frekventerar ett ölsjapp vid namn Na Zdrowie. Efter ett hett tips från Frank begav de sig till ett närliggande bostadsområde för att prata sans med Cutter, eller eventuellt skicka honom till de sälla jaktmarkerna. Dock föreföll det som om han inte var i den lägenhet som beskrevs som honom. Vad som dock fanns var en uppriggad IED bestående av ett 155mm artilleriskott riggat att spränga ut hela våningen om de joxar för mycket med en stor trunk i rummet. Antagligen har Cutter haft koll på spelarna, och bestämt sig för att han inte vill att de snokar.

Efter ett antal sidospår, däribland ett anfall på lokala ölstinna reaktionärer bestämmer sig gänget för att försöka, seriöst igen, att ta sig ur staden på något vettigt sätt genom att skaffa passage på en båt, de etablerar ånyo kontakt med USAs militära regerings representanter i Krakow, och erhåller löfte om stöd vid en operation att jaga upp och sätta stopp för Cutter. Spelarnas vänlige vän på Ölsjappet har lämnat ett meddelande på Na Zdrowie om att cutter håller till i ett litet fort västerut, han är tydligen paranoid och helt redo. Spelarna utrustar sig, skickas med en pluton tjänstevilliga soldater och ger sig av mot Kopiec Kościuszk. En diskret infiltration övergår i veritabelt krig när någon stiger på en mina. En anstormning av byggnaden inleds med riktigt tung beskjutning (Synd på något som rimligen borde vara K-märkt). Halvvägs in i anfallet får de ett förvirrat radiomeddelande; Det är ORMO, vi har anfallit ORMOs garnison!

Någon typ av insikt om att något inte står helt rätt till kommer över spelarna, men som ordstävet säger ”Who dares wins.”. Radiomeddelandet besvaras med det koncisa ”Uppfattat, anfall.”. Logiken bakom är något ogreppbar.

Vid 23.30 bröts sessionen då gänget efter mycket hårda strider, med förluster börjar tränga in i Kopiec Kościuszk. 

To be continued…

/Fredrich

Jag och rollspelskonvent

Jag har ett ambivalent förhållande med rollspelskonvent. Så har det alltid varit och så kommer det nog alltid vara, men jag ska förklara;

Först och främst, jag älskar konceptet, jag älskar att de finns, jag älskar att stora mängder likasinnade samlas på det viset, jag älskar att botanisera bland butikernas böcker och lådor (Och särskilt den närmast obligatoriska udda-lådan full med gamla spel). Jag kan lägga hur mycket pengar som helst på att köpa spel, oavsett om jag avser att använda dem till något eller inte. Är de intressanta är de köpvärda.

Jag har varit med och hållt i arrangemang på konvent, de största är de tre vampireliven som gick av stapeln omkring 2000. Jag har även städat och varit funktionär på konvent. Och därmed kan vi fastslå att jag blandat mig i rätt många aspekter av konvent. Men här kommer haken;

Jag kan nog komma ihåg att jag deltagit i totalt ett spel under min tid som konventsbesökare/funkis. Det har lite att göra med min något knepiga inställning till rollspel, det är något som jag trivs bäst med att göra ihop med människor som är väldigt nära vänner. Sen har jag väl också gradvis blivit bekväm, så om det någon gång var aktuellt att spela på konvent har det lite grand gått åt samma håll som min inställning till musikfestivaler (Som jag också varit på ett antal av, och varit scenvakt på).

Spelande för mig är något som har ett par timmars startsträcka, först skaffar man mat och tilltugg, sitter och äter i godan ro, kanske tänder en brasa. Efter det en inledande kaffe varvid man kanske parkerar en liten whiskey på bordet. Jag vet att mina medbloggare och vänner har en något annorlunda inställning, men för min del är det något som dras igång långsamt, under stor bekvämlighet, man ska i princip avhandla världspolitiken, nya tekniska attiraljer, uppehålla sig kring gamla spel, komma i ett sådant skick att man har resonerat igenom allt man nödvändigtvis känner för att prata om och helst ska man vara utsövd.

Det ska vara lite grand som en långmiddag eller en grilleftermiddag; Tillbakalutat och socialt. Konvent har inte den bekvämlighetsfaktorn.

Konvent är bra, men de är nog inte för mig, ur spelhänseende, däremot dyker jag gärna in och shoppar och irrar några varv. Och jag kan väl hjälpa till om jag har tid.

Ja, jag är nog en bekväm ung gubbe

Lemurien

En av mina favoritgenres vad det gäller världstyper är dieselpunk. En charmig genre som innehåller art deco, totalitära ideologier, fantastiska expeditioner och en kraftig polarisering då den gärna kan innehålla politik, och däribland båda de mer extrema bitarna av det politiska spektrumet.

Ett sådant spel är Lemuria Av Anders Blixt, en gammal legendar vad det gäller svensk rollspelskreation, som därtill driver bloggen Drömsmedjan.

Lemuria

Lemurien innehåller allt man skulle kunna önska sig av genren dieselpunk; En mystisk kontinent, olika expeditioner och miniatyrkolonier, exotiska fordon och retro-vapen. Den enda bristen i egentlig mening är att det är byggt för D20 Modern, som jag råkar vara svagt allergisk mot, eller rättare sagt, jag kan inte driva en kampanj med D20m lika smidigt och effektivt som med BRP eller World of Darknessreglerna. Men det är ju bara att konvertera eller köra med andra regler så har man ett riktigt prima, svenskproducerat dieselpunkrollspel.

/Fredrich

Fear and loathing i Berlin – En nioårings tolkning av rollspelsregler

Jag har under ett antal inlägg uppehållit mig kring just Mutant. Det har sin förklaring, det var spelet med stort S, spelet som vi kunde lägga ner hela helger på, vaka hela nätter kring och rent generellt det vi ständigt återkom till.

Men det finns en aspekt av vårt rollspelande som jag inte nämnt, och som kommer framstå som oerhört roande för vuxna rollspelare (Jag kan själv bryta ut i sanslöst fnitter när jag tänker tillbaka), och det rör vår tolkning av hur regler skulle användas. Notera att detta var lågstadie/tidigt mellanstadie, d.v.s mellan 7 och 10 års ålder;

Vi slog färdighetsslag för nästan allt, och då menar jag allt. Att starta en bil kräver ett färdighetsslag i Markfordon, att växla likaså. Bromsa? Slå! Svänga? Slå! Övertyga någon? Slå! Slå! Slå!

Således kunde en typisk dag i en rollspelskaraktärs liv beskrivas följande;

A vaknade, klockan var omkring 07.15. Staden var relativt mörk som vanligt då smogen förhindrar solen från att skina över stora delar av staden. A arbetar som polis, för kännedom. A konsumerar sitt kaffe, tar på sig kläderna inklusive puffran och ger sig av ned till parkeringshuset. Äntrar bilen och startar (Lyckat slag), lägger i 1:an och kör ut (Lyckat slag). Väl ute på gatan ska han bromsa in vid rödljuset för att svänga vänster (Fumlar) men råkar totalt slinta och trycker på full gas och tappar muggen med kaffe i skrevet…

Men lyckas värja sig från en svårartad krock med en sopbil (lyckat slag), fordonet är dock inte under kontroll och känslan av glödhett kaffe mot de ädlare delarna gör A beklämd. A bestämmer sig dock för att försöka styra upp det hela men fumlar igen (Dessa tärningar pensionerades kort därefter) varvid han med en sjunkande besviken känsla nödkrockar och i styvt 80 knyck ramponerar en kiosk. Plåt, plast, klägg, korvar och människor flyger all världens väg när det tunga fordonet rammar kiosken. Människor skriker och skenar. B som också är polis, tar initiativet. Uppenbarligen har terrorister rammat kiosken, och med det utsatt kvarteret för en förstörelse som antagligen skulle kunna beskrivas som ett Carthago, fast i miniatyr. Om någon av dessa ondsinta svin är i livet och tror att de kan komma undan bedrar de sig å det grövsta.

B får syn på A som ledsen och blåslagen kravlar ur vraket av bilen och kiosken, kvinnor och barn skenar när de får syn på Bs dragna vapen och beslutsamma min. A i sin tur inser att hans stund är kommen, han kan näppeligen förklara sig ur situationen; För alla och envar torde det vara fullständigt orimligt hur en rutinerad civilpolis inleder dagen med att ramma en kiosk, därtill med resultatet att ett okänt antal människor skadats, eller eventuellt t.o.m dött p.g.a bilprojektilen. Ingen anledning att försaka initiativet dock, trots kaffet i skrevet och den sjunkande känslan av att ha förstört hela sitt liv öppnar han eld mot B; Ty de tar mig aldrig levande!

A samt B utväxlar ett antal skott i något som kan beskrivas som en utmed gatan utdragen springande eldstrid, på avstånd hörs sirener. Slutligen nedgörs B, som med en suck faller till gatan, ännu ett offer för terrorismen. A knackar med pistolen in en ruta på en bil, startar (lyckat slag) och kör iväg (Lyckat slag), men bakom honom är till hans stora förtret två polisfordon, med saftblandare och sirener. Längre fram på avstånd, kan en vägspärr skönjas. Och vi går därmed över till person C;

C är en uniformerad polis, i ett förföljande fordon. Bedömningen är att A är en farlig terrorist, sannolikt dessutom är påverkad av något, beaktat körstil och hastighet. Biljakten är nu uppe i cirka 80 knyck i tätbebyggt höghusområde. A sneddar in i ett parkeringshus (Med logiken att han kanske kan gömma sig där), men de efterföljande poliserna skakas inte av. Jakten går runt runt och upp och slutligen tar det stopp, de är på taket. De två förföljande fordonen stannar på behörigt avstånd och besättningen öppnar eld. A, som är helt uppfylld av trafikinducerad ångest ser ingen annan utväg än att köra bilen av taket, och likt Thelma & Louise göra processen kort med sig själv….

Tre minuter senare vaknar A till i skrotet på gatan, beräkningen visar att han har ungefär 2 KP kvar, vilket innebär att han är sargad och sönderslagen, men att fallhöjden inte tog kål på honom, vilket i Mutants värld inte innebär någon som helst blödning eller minus. Han lämnar bilen, ålning medelst hasning och reser sig, knackar in rutan på en bil och sätter av mot vidare äventyr. Sammanfattningsvis kan man väl säga att A aldrig i någon mening kom till jobbet, varken det han hade när han vaknade, eller något annat.

”Tar mig en iskall öööl, snor mig en iskall bil, drar igång, och kör rätt in i helvetet!” – Nationalteatern

Ett utdrag från en session, så vitt jag kan minnas den, det utspelade sig någon gång 1987. Livet var hårt 2089, genom en tioårings huvud 1987. Bara att ta sig till kneget kunde utlösa ett regelrätt inbördeskrig. Inte konstigt att det är så svårt att få fred i världen.

Tärningarnas förbannelse

Det är oerhört lustigt och skulle säkert roa en antropolog eller sociolog att studera rollspelares förhållande till tärningar. Jag har hört och sett rollspelare balansera tärningar på utstuderade sätt, lägga en hel hög tärningar på ett visst värde, väsa åt sina tärningar, vråla hejdlöst för att spelledaren korrumperar tärningarna med sin onda kraft. Normalt sett sekulariserade intelligenta människor flippar ur och blir oerhört vidskepliga. Jag har hört om spelare som micrar tärningar för att demonstrera för andra tärningar vad som händer om man inte presterar. Jag har sett tärningar spolas ner och brännas.

Hela tärningsset har pensionerats efter dåliga sessioner. Man har helt enkelt en tror på att det finns något inre väsen i tärningarna som antingen är benignt eller malignt. Det är inte helt olikt en Cargo Cult. Och precis som en cargo cult har det uppstått på olika ställen på jorden samtidigt, på liknande vis. Oerhört roande.

Se exempelvis detta inlägg, skrivet av en amerikan.

Och för att tydliggöra; Jag kan inte på något vis sitta och hö-hö-höa och flina åt de vidskepliga dårarna. Ty, när jag tittar bort mot bokhyllan, på det röda lilla tärningssettet, vet jag att de jävlarna är ute efter mig. Det är jag eller dom. Kanske måste jag skicka dem till skogs med en påskraket!

Hur jag en gång i tiden höll på att bli bortskrämd från rollspelshobbyn.

Jag tror jag var omkring nio år gammal, jag kommer distinkt ihåg att jag gick på lågstadiet, men det är lite suddigt med tanke på att det är cirka 23 år sedan. Jag hade precis fastnat för Äventyrsspels Ensamma Vargen-spelböcker. Jag plöjde girigt igenom alla jag kunde hitta, plöjde även igenom ninja-spelböcker och allt jag kom över.

Så plötsligt fick man chansen till nästa steg; Och precis som teorierna om att missbruk går som någon förutbestämd trappa, som man lärde sig genom anslagstavlan i sin ungdom (Tobak -> Alkohol -> Braj -> Allt annat -> Döden) noterade jag de färgglada boxarna som stod jämte spelböckerna. Jag hade hört rykten om att ROLLSPEL skulle vara som soloäventyr, fast för flera personer, och häftigare. Jag hade t.o.m hört att det fanns äldre, och betydligt häftigare kids, som spelade ENGELSKA rollspel.

Så jag skred till verket, och drog igång en intensiv övertalningskampanj visavi morsan samtidigt som några kompisar som hade lyckats få mutant 2089 respektive drakar och demoner (Den versionen med de svarta böckerna)av sina föräldrar, och vi hade tagit våra första stapplande steg in i Äventyrsspels BRP-baserade världar. Morsan begrep för allt i världen inte vad det hela handlade om, men likväl efter mycket tjat följde med mig till Barnvaruhuset och köpte mitt första rollspel;

Sagan om ringen – Rollspelet

Det första spelet jag fick var Sagan om Ringen, jag började läsa igenom det, sjönk in i världen, drömde om orcher och Uruk-Hai, det kändes strålande. Men så kom det till den här biten med att jag skulle lära mig reglerna för att kunna leda spelet. Jag kan inte beskriva hur förvirrad och frustrerad jag blev, men ni kan säkert själv föreställa er om ni som nioåring hade tänkt hänge er en hobby, skaffar ett rollspel, har tidigare testat D&D och Mutant och så är det helt obegripligt.

För givetvis är MERP helt obegripligt för en nioåring, det var så mycket tabeller och slikt att det tarvades en separat bok för det. Jag tappade totalt intresset för det, lurade morsan att jag var oerhört nöjd och tacksam (För det ska ju barn vara). En viss besvikelse fanns under ytan, men jag fortsatte att spela mina vänners Mutant och D&D medans SRR samlade damm, kanske skulle jag någon gång övertyga morsan om att skaffa ytterligare ett, men det behöver gå en liten tid innan jag kan med att tjata till mig ett till. Men en vårdag, ungefär ett år senare lyckas jag ånyo tjata till mig ett spel, enligt samma förfarande. Vi stod,  denna gången på Zackes, om jag inte missminner mig, och jag har Western, första utgåvan, i mina små händer. Förväntan var stor för att inte säga enorm.

 

Western

Om en 9-10-åring har svåra problem med att reda ut hur MERP fungerar, behöver jag då beskriva den förtvivlan som uppstod när densamme försökte sätta sig in i Western, första utgåvan, notoriskt känd som den är i efterhand, för att vara simulationistisk. Segment, och krångligt karaktärsskapande gjorde rätt mycket för att få den unge herr Legnemark att slita sig i håret. Nu så här i efterhand kan jag ju konstatera att Westerns första utgåva är relativt svårbegripligt t.om för normalbegåvade vuxna. Jag kan inte låta bli att skrocka när jag öppnar boxen, som jag fortfarande äger (Det är den på fotografierna) Därmed slocknade, om än tillfälligt, drömmen om att hitta ett roligt spel att leda för kamraterna. Men redan en relativt kort tid därefter inskaffades Mutant 2089, som på gott och ont, är spelet som jag aldrig kunnat slita mig ifrån och som länge och väl, t.o.m fortfarande, är ett spel som jag återkommer till i tankarna. Det är normen som jag jämför allt annat mot.

Såhär i efterhand kan jag konstatera att det är tur att jag alltid, och redan från barnsben, varit en obstinat jävel som inte accepterar nederlag.

Vilket får mig att tänka på en annan sak, som jag kommer skriva om framgent; Att jag tror att den svenska rollspelshobbyn är i behov av ett enkelt, back to basic cyberpunk-rollspel, med enkla regler. Så att fler likt undertecknad kan gå från att sitta och smygläsa Mutant i en korridor i skolan, till att 20 år senare som vuxen svensson i villa sitta och fundera på gamla mutantspelningar samtidigt som jag planerar nästa Twilight 2000-session.

Jag illustrerade rollspel och spelböcker som en beroendetrappa tidigt i mitt inlägg, och det har sin poäng, för har man en gång vant sig vid att ha fantasin full av olika fantastiska världar, varelser och människor är det svårt att vänja sig av med det. Kanske kommer jag hålla Mutant-sessioner som pensionär? Och har man en gång börjat tänka i de termerna kan man ofta flina åt det i vardagen. Som politiker och facklig slår man ju rätt ofta övertala-slag. I vintras fumlade jag ett slag i Markfordon och råkade ramma ett tyskt vrålåk.

Man blir aldrig för gammal eller vuxen för den här hobbyn.

/Fredrich

 

Strontium Dog – Ach, ta det lugnt gamle gurka!

Serier är någonting som jag snöar in på i omgångar. Ena stunden gör jag inget annat än att plöja album efter album, för att sedan brutalt tröttna och läsa krigshistoria i ett halvår. En av mina favoriter, utöver kapten Stofil, är Strontium Dog

Strontium Dog handlar i stort sett om Johnny Alpha (Vem kan inte älska någon med ett sådant namn?), en mutant och utstött, som arbetar som en prisjägare. en Strontium Dog.

Av olika storymässiga skäl är det enda som mutanter kan arbeta med att jaga folk, de bedöms vara illa omtyckta nog ändå redan som det är och besitter speciella krafter som kan underlätta jagandet. Johnny har ett par riktigt underhållande sidekicks; Wulf, som är en viking och tillika tidsresenär som snackar pseudotyska. (”Ach gamle gurka, smaka hammaren!” samt Gronken (Som kommer från en planet full av..Gronkar), av någon anledning är alla Gronkar oerhört benägna att tuppa av och/eller gnälla över anspänning.

Serien gick/går i 2000AD, och har ungefär samma feeling som de andra 2000AD-serierna, mörk, med stukad humor, och med en väldigt brittiska underton. En av de stora behållningarna är, tro det eller ej, de fåniga översättningarna till svenska i serietidningen Magnum. Ren underhållning bara det. Och som jag nämnde tidigare finns det ju numera ett rollspel baserat på serien, utgivet av Mongoose Publishing, med Traveller-reglerna (De klassiska).

Se upp Johnny, i tornet, SNATTERBÖSSA!!

/Fredrich