Talisman, fjärde utgåvan 2013-2015

2012 författade jag på landhajen en tung genomgång av brädspelet Talisman. Jag berättade om första, andra, tredje och fjärde utgåvan som då endast hade två av fyra hörnexpansioner släppta och klagade lite på de då tomma hörnen.

Här följer länkar till alla inlägg:
1. Första och andra utgåvan
2. Andra utgåvan: Kortexpansionerna
3. Andra utgåvan: Regionsexpansionerna
4. Tredje utgåvan
5. Fjärde utgåvan
6. Fjärde utgåvan: Expansionerna
7. Fjärde utgåvan: 2013-2015

Nu vill jag komplettera min serie med att berätta om de expansioner som kom under 2013-2015. Fjärde utgåvan av Talisman nu är ”komplett” så till vida att alla fyra hörnexpansioner nu finns. Sex expansioner har släppts som tillför nya kort, karaktärer och besvärjelser, men jag skall fokusera på vad som är nytt.

1470090_10153427147011634_3884683800066337361_n

Stort… Stort är det… Talisman med sina fyra hörn.

Expansionerna I kronologisk ordning…
The City Expansion (2013): Nytt bräde ”City” med prylar att köpa
The Nether Realm Expansion (2013): Mikroexpansion med nya slut
The Firelands Expansion (2014): (mini) Eldtema med brännarkort
The Woodland Expansion (2014): Nytt bräde ”Woodlands”, mörk/ljus fate och destiny-kort
The Deep Realms Expansion (2015): Nytt minibräde ”Deep Realms”
The Harbinger Expansion (2015): Undergångstema, Harbringer-figur

City & Woodland

glitter

… en riktig äventyrare behöver en rosa Enhörning.

Med staden och skogen är nu alla fyra hörnexpansioner släppta vilka tillsammans formar ett gigantiskt spelbräde. Staden lägger till en möjlighet att köpa saker när en har allt för mycket guld med många nya butiker. Staden har till exempel en apotekare, en magishop och till och med en djurbutik. Det finns också en möjlighet att vara prisjägare med nya Wanted-kort. City-expansionen har fått kritik för att vara ”mycket morot, ingen piska”. Det går nämligen bara att gå dit och en får ofta så mycket guld eller prissänkningar att en enkelt kommer ut med de bästa korten. Kort som Flail som gör att en slår två tärningar istället för en, eller Spell Book som gör att alla karaktärer kan få förmågan att få automatisk påfyllning av besvärjelser närhelst de kastas. Även husdjuren som går att köpa i staden har fått kritik för att vara lite för kraftfulla. Men de är ju så söta!!!

Meet your destiny

Josåatteeh… Du går in i en stubbe och får veta att Lord of Darkness egentligen din pappa. Ungefär så.

Woodland introducerade en serie nya och mycket intressanta tillägg. Dels skiljer en nu på mörk och ljus fate genom att lägga sina fate-tokens med mörka eller ljusa sidan uppåt. De mörka används för att rulla om en annan spelares tärning och de ljusa sin egen tärning. Målet med Woodlands är dock att nå en stubbe i slutet av skogen och få ett Destiny kort som inte går av för hackor. Spelare som uppnår sin Destiny får nya specialförmågor som räcker till spelets slut och till och med ärvs av ersättande karaktärer om de första skulle dö. Jag var lite orolig för att skogen när den väl kom skulle vara meningslös, men efter att ha haft den i spel är det en utmärkt expansion som verkligen tillför något nytt och hör hemma i spelet som helhet.

Deep Realms

pic2477378

Dunkla Riken mellan stad och dungeon.

Deep Realms var den första mikroexpansionen som släpptes i en ganska liten förpackning. Trots det är det en utmärkt expansion, väl rekommenderad för de som redan har City och Dungeon. Deep Realms består av en fullkomligt hälsovådlig hängbro mellan staden och dungeon, en utökad stadsvandring ner till rått-drottningen i ”de gamla kloakerna” samt en katakomb i Dungeons som Wraith Lord flyttat in i efter att flytt skogen från tredje utgåvan. Spelare som går in och ger dessa däng kan ta deras prylar. Genialiskt!

Lunta! Lunta allt! Med Firelands…

City in Flames

Fjärrvärme behövs inte med en Ifrit som granne.

Firelands är en av de bästa av småexpansionerna. Den introducerar Talisman för Ifrits. En Ifrit är en slags övernaturlig varelse i arabisk kultur som liksom bara vill lunta på allt.

Firelands lägger till ”burn” som spelmekanik. Burn innebär att du inte bara lägger kort på skräphögen, du lägger undan det ur spelet helt och hållet.

Firelands lägger också till nya terrängkort som helt ersätter spelets platser med något nytt. Detta gör att spelbrädet kan förändras över spelets lopp. Som om inte det vore nog kan de nya Fireland-tokens göra att rutor på spelplanen brinner och en förlorar liv bara genom att gå dit.

Gillar du att lunta, eller att någon annan luntar runt, så är alltså Firelands en helt utmärkt expansion.

Nether Realm

Titan Wraith

Titanvålnad. För att vanliga vålnader inte är läskiga nog.

Nether Realm likt Deep Realm är en mikroexpansion som liksom Deep Realms utvecklades av Jon New som har den största och äldsta webbsajten för Talisman… talismanislands

Tyvärr kan jag dock inte rekommendera Nether Realm rakt av till nya spelare. Det är inte en dålig expansion, men det är egentligen bara några nya slut som använder en speciell kortlek. Speciell så tillvida att så gott som alla kort i den är riktigt riktigt riktigt otrevliga. Den nya kortleken kommer endast till användning om något av de nya sluten används… vilket är lite synd…

Nether Realms får symbolisera att jag faktiskt kan erkänna att det faktiskt finns några expansioner till Talisman som inte alla behöver…

Harbringer = Förebudaren?

Harbringer

Han vet hur filmen slutar och kommer berätta det för dig.

Om en nu söker en tredje figur utöver varulven och döden så kan en nu plocka med Harbringer. Harbringer är killen som levererar dåliga nyheter. Allt som hänt betyder att undergången håller på att ske, menar han. Sur mjölk? Kass bingolott? Oavsett vilket är det dåligt. Harbringer själv är en figur som hälsar på när någon drar ett eventkort ur äventyrsleken. När han är i samma region som dig ersätts alla kort du drar med ett kort från hans egen lek. Denna driver ett slags tidselement i form av ”Omen”-kort. När för många Omen levererats under ett och samma spel så tar det slut i förtid i en undergång.

Om en inte är sugen på det så var Harbringer den andra expansionen efter Firelands som lägger till Terrängkort, utöver fyra nya karaktärer och besvärjelsekort. Jag har inte spelat med Harbringer själv ännu.

Så var det över… Eller?

tm16_box_left

Cataclysm. Nästa expansion Pandaria?

2015 är över, men dörren har inte stängts för Talisman ännu. En ny Expansion till Talisman är dock påväg i skrivandes stund kallad Cataclysm som byter ut huvudbrädet till ett nytt ”efter undergången”. Nya karaktärer, bl.a. en möjlig ”Barbar” följer med. Det finns också en digital utgåva i form av Talisman: Digital Edition på Steam nu. Dessutom har en 40k inspirerad variant av Talisman släppts som heter Relic som redan fått två expansioner, dock inte med hörnexpansioner på det sätt som Talisman haft.

Jag känner mig väldigt nöjd nu med alla fyra sluten här. Jag prenumenerar förvisso på allt som har med Talisman att göra, men det är ett komplett spel efter Woodlands. Fjärde utgåvan är nu det fulländade spelet för mig, med det bästa från 2nd och 3rd edition och ett spel som säkert kommer spelas om ytterligare tjugo år.

Annonser

Att spelare ledare/buffare i rollspel

Om jag har en idol så är det förmodligen Mahatma Gandhi. Jag har länge haft ett nöje i att leda grupper till framgång och det avspeglar sig i hur jag spelar spel. Jag tenderar att anta rollen av någon som går bakom resten och ser till så att mina kvinnor och män gör sitt yttersta med den bästa utrustningen och de bästa buffarna de kan få. Med tanke på hur snabbt jag intuitivt förstår regelsystem och vet hur de optas tror jag dock andra spelare uppskattar det mer än spelledaren…

Detta är tyvärr ett nöje som rollspel sällan ger mig. Clerics fanns i Dungeons & Dragons mycket tidigt och det var alltid en uppskattad klass att ha i sitt party. Buffar existerar dock knappt i de gamla rollspelen från Äventyrsspel men man kunde som magiker använda vissa besvärjelser. I Drakar & Demoner Trudvang fanns dock en ledarskapsförmåga som gjorde att man kunde offra sina egna stridspoäng och dela ut i strid, en förmåga jag verkligen uppskattade.

Nobles i Star Wars SAGA använder sig av andra för att uppnå sina intressen

Star Wars SAGA går ett steg längre. En värld där politik är så viktig, med Senator Palpatine, Senator Bail Organa eller Prinsessan Leia Organa, behöver riktiga ledare och klassen Noble är verkligen ett koncept som tar ledarskapet till det yttersta. Rätt skött kontrollerar Noblen allt som händer och täcker alla hål eller brister i gruppen. Man har pengarna att ge sina egna den bästa utrustningen och man har talets kraft att motivera (eller manipulera) sina egna medan man försvagar eller hämmar motståndare på olika sätt, alternativt rekryterar man helt enkelt fienden med några väl valda ord istället för att skjuta ihjäl dem.

Dungeon Siege tillverkades av företaget som senare skulle släppa Total Commander. Mängden medlemmar i sitt party vittnar om företagets attityd till strategiska ledare.

I denna bild har jag bara tre buffar laddade, men ofta pryddes mina karaktärer av ett tiotal buffikoner vardera. Det blev på rutin att varje strid inleddes med att ladda upp alla buffar, vilket kunde ta lite extra tid. Baldur’s Gate hade faktiskt buffskript som gjorde detta åt en med ett knapptryck.

Antalet companions i datorspel har sjunkit ner till att ”party”-rpg’s nästan försvunnit. I Mass Effect eller Dungeon Siege 3 har man endast en eller två companions. Baldur’s Gate tillät sex och Dungeon Siege 8-10! I Dungeon Siege var man som spelare tvungen att arbeta med AI’n som dock var ganska bra. Bra partydynamik var en fröjd för ögat när datorn tog över. Dålig partydynamik var lika med ruin, eller åtminstone ett iderligt pausande med SPACE. Upphottade skript till Baldur’s Gate var dock riktigt häftiga om man roas av AI. De fick partyt att sköta sig självt men tillät snabbknappar som ”BUFFA!” eller ”PLOCKA GULD!”.

Jag brukade alltid spela Cleric i Baldur’s Gate och Neverwinter Nights. Cleric har tillgång till attributsbuffar där man kunde pytsa ut fördelar där det behövdes och på så sätt fixa gruppens svagheter. Mer hitpoints och dexterity (rustning i D&D) till de som behöver och mer styrka till gruppens fighter. Samtidigt letade jag naturligtvis upp alla legendariska föremål och slängde på mina gubbar. När striden började så höll jag mig i bakgrunden och helade mina companions vid behov medan de gjorde grovgörat. De brukade äga, om inte fick jag backa upp med flame strike.

Dragon Age Tactician, ”Main character killed 250 enemies without them inflicting damage (PC)”

I Dragon Age: Origins spelade jag magiker och jag blev riktigt glad när jag plötsligt fick en achievement kallad Tactician. Jag spelade buffare så det gick på rutin att ägna sig åt att buffa mina egna och försvaga mina motståndare i de flesta strider och så pling fick jag en achievement för det som krävde att jag dödade 250 fienden utan att jag själv åsamkade dem skada. Jag har aldrig känt mig så bekräftad av ett achievementsystem… Det är synd att Bioware klippt bort partyt i alla andra spel från Knights of the Old Republic framåt. Jag misstänker att man gör det eftersom många spelare gärna själva är involverade i strider och struntar i companions, eller att konsollers begränsade kontrollsystem rensar bort alla strategiska eller taktiska spel från marknaden.

Ibland går sådana begränsningar att lösa. I tidigare Fallout fick man companions baserat på vilken karisma man hade, så hade man karisma 10 kunde man ha ett riktigt stort party, en briljant lösning för oss som uppskattar ledarkaraktärer. I Fallout: New Vegas var man dock begränsad till 1-2 companions. Som tur är moddingcommunityn för Bethesdas spel astronomisk, så jag letade helt enkelt upp en mod som plockade bort den begränsningen. Gjorde det spelet idiotlätt? Ja. Gjorde det spelet mer kul för mig? Definitivt! Det blev ett självändamål att hitta det bästa vapnet i spelet till vardera av mina karaktärer. Notera också tjejen i cowboyhatt till vänster i bilden. Det är Willow, en av de bästa Companionmoddarna för Fallout: New Vegas.

Ett skäl till varför jag inte helt kunde njuta av Vampire: Bloodlines var att sociala klaner var hämmade. Ventrue och Toreador som lever på att omge sig med folk kunde inte göra detta i Bloodlines, varför klaner med kraftfulla mördardiscipliner så som Gangrel och Brujah hade stora fördelar. Då hyllar jag verkligen de som satte ihop Companion Mod som helt tar det problemet ur världen. Nu kan man verkligen spela Ventrue som de skall spelas, med ett halvt infanteri efter sig. Eller före sig, hur man nu ser på saken.

Mechromancer

En hätsk genusdebatt  bröt ut då en developer för Borderlands 2 kallade en karaktär för ”Girlfriend Mode”. Mechromancer lät som en karaktär för pojkvänner som vill hjälpa en flickvän som inte var gamer. Ett gammaldags synsätt med tanke på hur många flickor som spelar spel idag. Jag tolkade det som att Mechromancern är en vän som är en flicka, en vän som ger trevliga buffar till sitt party. Mechromancer är en av de första buffkaraktärer jag sett i ett FPS. Hade jag inte redan fått smak för att spela Assassin då Borderlands 2 väl kommer så hade jag nog gärna kört Mechromancer, buffklassen.

Vad är framtiden för ledarskaps/buffskonceptet? Ingen aning. Kanske Artificial Intelligens är en begränsning som gör att folk inte har lust att försöka. Kanske det är svårare att få till en vettig balans när konsoller endast tillåter att man kontrollerar en karaktär i taget. Kanske hyllandet av multiplayer/internetspel rensar bort intresse av singleplayer/partyspel.
Kanske folk helt enkelt tar självcentrerade individer som arketyp och ignorerar det faktum att det finns oss som uppskattar partydynamik, partystrategier och att höja gruppen till skyarna.

Talisman, kortexpansionerna

Svenska Talisman fick aldrig se de sex expansionerna som kom till originalspelet på engelska. För den som undrat lite över vad vi aldrig fick tänkte jag gå igenom vad dessa handlade om. I denna första del tänkte jag ta upp hälften av expansionerna, de som endast lägger till nya spelkort.

Expansion

Philosopher

Filosofen var en ny karaktär i Talisman Expansion. Av bilden att döma hade hans visdom just ökat till den grad att han förstod att han inget vet.

Den första talismanexpansionen hette helt enkelt ”Expansion”. Denna ”Expansion” innehöll ett fyrtiotal spelkort och fördubblade dessutom antalet spelbara karaktärer.

Korten var målade av samma konstnär (Garry Chalk) och följde temat från grundspelet; klassisk europeisk fantasy med karaktärer som Ranger, Knight, Rogue och Barbarian, Halfling och Hobgoblin. Äventyrskorten lade till betydligt fler event- och strangerkort, kort som kommer med en speciell effekt och sedan läggs undan. Dessa var roliga, genomtänkta och fungerade väl ihop med grundspelet och kompletterade det.

I övrigt införde Expansion inget nytt när det kommer till regler men det behöver man inte se som en nackdel, Expansion var tveklöst den bästa expansionen till Talismans andra utgåva.

Adventure

Korten i "Adventure" hade ofta riktigt mycket text med ofta komplicerade formuleringar vilka lätt gav upphov till regelgräl om hur de skulle tolkas.

Adventure var den andra expansionen och innehöll även den endast kort. Det var inte en dålig expansion, däremot bröt den från grundboxen och första expansionen på flera sätt. Konstruktören var inte längre Robert Harris utan hela fyra nya namn samt ny konstnär. Texten på korten var betydligt längre och mer komplicerad än tidigare och ramen för europeisk fantasy började vidgas något; karaktärer som Orc och Soldier följde temat men inte Samurajen och Ninjan. Det tillkommer nya regelförändringar; mulan, föreslår regelhäftet, skall man nu begränsa till att bära max 8 föremål. Istället dyker fler ”utrustningsbärarkort” upp så som horse, horse & cart, Bag of Carrying och Concealed Puch. Monstren blev något farligare med i genomsnitt 5-6 i styrka/visdom jämfört med oftast 2-4 i tidigare kort. Givetvis har expansionen också några nya besvärjelser; vi får första gången stifta bekantskap med Finger of Death som jag kommer återkomma till då jag pratar om 3dje och 4de utgåvan. Boxen kom också med en slags rollformulär man kunde lägga alla sina kort, men detta var något som enligt mig inte tillför något.

Den kanske största nyheten är att spelet nu får olika slut. Sex slut, som kunde dras slumpvis, inkluderade vid sidan av härskarkronan både drakarnas kung, som blev huvudondingen i senare utgåvor, samt Demon Lord. Dessa var man tvungen att ha ihjäl om man var först till toppen. Fast man kunde nu också dra det kanske fruktansvärdaste kort som Talisman fick; Horrible Black Void; ”The first player to cross the Bridge of Fire is sucked into a seething mass of darkness and annihilated along with all their Followers, Objects etc. They have lost the game!

Dragons

Dragons var ett tydligt närmande till Warhammer med många Warhammer-element. Samtidigt tog en ny konstnär över vilken också skulle utforma alla teckningar till Talisman 3rd Edition.

Första fem expansionerna kom 1986-1989, Dragons 1993, tio år efter grundboxen. Konstnären var nu den samme som för 3dje utgåvan som dök upp ett år efter. Expansionen handlar om drakar (duh). Fyra nya karaktärerna med vit ram (!?) var samtliga associerade med drakar och en Dragon King med styrka 12 ersatte härskarkronan som spelets slut. Nästan alla äventyrskorten handlade om drakar, inklusive tjugotalet monster med styrka 7-9 (endast en med visdom). Svårighetsgraden att överleva några rundor sköt i höjden. Det fanns förvisso ett par ”Dragon Sleep” som försatte alla drakar i sömn men det hjälpte föga för att reparera balansen. Det fanns även en liten chans att bli offrad till en drake av kultister och därmed omedelbart dö… Dragons är den expansion om någon till 2nd edition jag kan tänka mig att hoppa över… Många husregler finns i försök att balansera den här expansionen men det är den minst genomtänkta, i synnerhet när visdom upphör att vara relevant.

White Dwarf

Champion of Chaos var en mästarkaraktär som hela tiden var tvungen att slåss mot andra spelare men ackumulerade kvickt styrka som konsekvens av detta.

När jag nu tagit upp de tre kortspelsexpansionerna som såldes i box vore det på sin plats att jag tar upp korten som släpptes via tidningen White Dwarf. Det rör sig om nummer #72 och #115. #72 innehöll endast några spelkort i form av ett par event och ett antal spells, dessa gjorde sig dock väl i spelet; Curfew låste alla ”platser” på brädet och Closed Shop rensade brädet på ”stranger”-kort.

#115 innehöll något nytt; mästarkaraktärer; Champion of Chaos, Herald, Mystic och Templar. Dessa fick man inte ifrån början utan det var karaktärer man fick via äventyrskort under spelets gång, vardera kom med både fördelar och nackdelar så man fick ta ett beslut om man verkligen ville acceptera sin nya roll när man erbjöds den.

Nästa gång kommer jag att ta upp expansionerna som bifogade nya spelbräden dit man kunde färdas under spelets gång.

Ta en princesstårta med en extra skopa skit.

Titeln låter antagligen skapligt provokativ, men jag ska förklara mig, det handlar om ett fenomen jag hatar så intensivt, och det förekommer i nästan alla typer av underhållning som finns, såväl som i matlagning, när vi ändå är inne på matparalleller. Låt mig förklara;

Du vet när du har ett fungerande recept som du använt i all evighet, det är beprövat, det är gott, men det känns som det börjar bli slentrian att laga det, för att inte nämna hur tradigt det är att äta det. Låt oss ponera att vi talar om en pastasås, eftersom det var vad Staffan nämnde i sitt inlägg. Låt oss säga att det är en klassisk röd pastasås, typ bolognese. Och du bestämmer dig för att kasta i lite Jala penos, för att få lite fart och rotation på maten. Och när du ändå tex-mexar för allt vad tygen håller, hyttar du i lite koriander, spiskummin, piri piri. Guacamole är ju rätt gott, så släng i en bit avocado. Vilka gillar inte pizza? Lägg allt på en pizza, helst med fries.

Robocop 3 – Amiga

Nu flummar jag och överdriver, men lite så är det t.ex med datorspelet Robocop 3 på Amigan. Jetpacket är bolognesesåsen med jalapenos och en avocado med fries på en pizza. Skönsmässigt trivsamma grejer som gör att man sabbar allt och man får ta ramen-nudlar istället.

Jag arresterar skit, flyger av och an som ett hjon, och eftersom jag är en så fett reko kille klimatkompenserar jag för mina flygfärder, wheee!

 

 

 

 

Eftersom jag växte upp under det tuffa 80-90-talet var jag närmast trollbunden av hur häftig Robocop var. Häftigheten låg i hans oövervinnlighet i det lilla. Killen var en gående pansarvagn, beväpnad med pistol och en binär syn på lagen. Han kom gående och tvekade inte att posera på coola vis. Flygandet blev too much, magin förlorades. Numera ser jag honom som en helikopter.

Silent storm

Jag älskar squadbaserade taktiska turnbaserade pang-pang-spel. Fallout, X-com, Jagged Alliance, alla underbara spel.  Därmed torde Silent Storm passa mig som hand i handske. Det är turnbaserat, det småskaligt, det är ett andra världskrigsspel med tidstypiska vapen och skön fysik och förstörbara miljöer. Vad är då felet? Ja, alltså ungefär halvvägs in i spelet dyker det upp MECHAR, d.v.s pansarrobot-dräkter som går på ben och skjuter saker. Jag behöver i egentlig mening inte beskriva hur stämningsbrytande det är när man första gången möter på nazityskar i s.k Panzerkleins efter att ha spelat något som upplevs som ett väldigt stämningsfullt andra världskrigs-taktik. Panzerkleins är ketchupen på pizzan som innehåller bolognese, avocado och en massa annan dålig skit.

Hö hö, det enda den här kärran saknar är några jäkligt fräcka plysch-tärningar, wunderbaums och några fräscha plattor med Eddie Meduza.

 

 

 

Star Wars 1-3

Jag behöver inte ens beskriva, prata om eller raljera om det, jag kan kortfattat sammanfatta det med; Jar Jar Binks

Är det en pårökt snigel? Är det olm? Nej, det är en comic relief avsedd för barn, och därtill så irriterande att jag med glädje och saknad tänker tillbaka till min tid som barn då jag råkade tugga på staniolpapper när jag åt kex-choklad.

 

 

 

Deus Ex – Human revolution

Skönt cyberpunkspel – Check

Rollspelselement – Check

Stämningsfull Musik – Check

Passande grafik – Check

Underbar spelkänsla – Check

Broilerbossar som verkar vara ihopkokta av nintendos mest svagsinta och bombastiska designers, av ingen anledning bättre än att ”Klart kidsen vill ha bossar, vi ska ge dom bossar hö hö hö”. Check

Bossar i ett lågmält cyberpunkrollspel på grisodlarnivå? Sensmoral; Så kan det gå när man outsourcar.

Det finns recept på bakverk som innehåller hasch, det är rätt dåligt att äta dem när man designar spel.

 

 

 

Jag kommer återkomma på detta temat, det finns mer, var så säker.

/Fredrich

Ondingarna har kidnappat någon, nu jävlar

Final Fight, Damnd

För den som aldrig upplevt 80-talet så tänkte jag berätta lite mer om hur det var då. När jag var ung fanns det riktiga ondingar i världen. Nej, inte låtsatsondingar med dålig barndom och rationella ursäkter, man föddes helt enkelt ond. Ondingar vill ställa till problem och göra onda saker. Vilken tur därför att det finns hjältar i världen. Eller tvärt om, utan ondingar finns begränsad plats för hjältar.

Marian, Double Dragon

Det hände då och då att dessa ondingar ägnade sig åt politik. Ett vanligt sätt att lägga in en motion var att helt enkelt kidnappa någon grabbs kärleksintresse eller någons dotter. Kidnappningen av Marian i Double Dragon och Jessica i Final Fight dokumenterar denna tid lika väl som hur vi löste problemet på den tiden; genom att sparka och slå varenda sate som står i vägen för att hämta tillbaka henne, gata för gata, helt utan hjälp från varesig poliskår eller uppbackning.

Haggar, Final Fight

Man behövde ingen utrustning så som skjutvapen eller skottsäkra västar. Det gick bra med överkroppen bar så att hela knippet av ens muskler syntes. Speciellt propert är detta om man råkar vara borgmästare för det ser bra ut inför nästa valperiod. Skall vi ta itu med stadens ökande kriminalitet behöver vi helt enkelt inga akademiker med slips och kostym utan en rejäl Wrestler utrustad med en riktigt grov mustasch.

Dåliga killar vs draken ninja

Om man nu råkar vara en president utan tvättbräda så kunde situationen eskalera väldigt fort om ondingarna drar in ninjas. De kan nämligen se till att kidnappa presidenter. En sådan incident var när drakninjorna kidnappade den amerikanske presidenten omkring ’88. Det var tack vare ett par dåliga killar (jag tror det skall vara hårda killar vad än google translate säger red. anm.) som inte har bättre för sig än att banka ninjor genom staden så att Ronnie kunde återgå till att äta hamburgare och vad nu mer amerikanska presidenter gör.

Så efter denna historielektion skall veta att det är insatsen av dessa hårda killar som trenden med kidnappning försvann.

Tack för det, Billy och Jimmy, Cody, Guy och Haggard. Jag minns era hjältedåd, vad än historieböckerna säger.

Kunde man dessutom släpa med sig en ninja som Guy så var saken biff.