För de av er som läste mina tidigare inlägg om Shatterzone och Mechwarrior rpg hoppas jag att jag inte gett er intrycket av att jag ogillar Sci-fi-rollspel, ty så är inte fallet. Jag formligen älskar genren, men precis som någon som gillar god whiskey och en cigarr emellanåt tenderar man att först vänja sig, sen få preferenser, för att slutligen landa i att vara något av en konnässör. Så även med rollspel, datorspel, brädspel och kortspel.
Traveller RPG
Vilket är anledningen till att jag är skeptisk till Shatterzone och mechwarrior, men älskar Traveller RPG, ursprungligen utgivet av GDW 1977. Spelet var från början inte tänkt att ha någon setting, som tidiga D&D, utan snarare vara ett generiskt rymdrollspel som spelledare kan göra vad de vill med. Trots att spelet ursprungligen skapades utan någon egentlig sammanhängande story växte så småningom ett Traveller-universum fram; Det tredje imperiet. Efter ett par år kom detta att vara rätt välutvecklat och omfattande. För den som vill titta runt på en karta för att se de beskrivna områdena i universat, besök Traveller map.
Om man ska beskriva universat får man väl konstatera att det har element från de flesta av genrens storheter. Jag känner igen rätt stora mängder Isaac Asimov, även de klassiska ”Åka-runt-och-utforska-universum”-elementen från gamla Star Trek, notera att jag menar klassiska Star Trek, något Star Trek efter orginalserien existerar icke. Det är inte mörkt, som delar av dagens sci-fi kan vara, heller inte så lättsamt som orginal-Star Trek. Det är som ett lysande derivat av alla de bästa sakerna med Science fiction, utan att för den sakens skull sno så mycket att det egentligen blir för uppenbart. Spelet hade även andra unika grepp, man rullade verkligen fram sin karaktär; Man fick slå för olika karriärer på slumptabeller, en rätt skapad traveller-karaktär är ingen planerad munchkin-gubbe eller en min-maxad våldsdåre, den är slumpmässig i en oerhört hög grad. Retar antagligen vissa, men jag tycker det är en trivsam utmaning, dessutom är det nästan ett sällskapsspel i sig.
Men som alltid, med rollspel, filmer och datorspel; Förr eller senare börjar någon få briljanta idéer om förnyelse och 1987 kom Megatraveller som störtade traveller-universat i konflikter, 1993 kom Traveller The new era, med GDWs Twilight 2000-regler som bas. Notera att även om jag gillar Twilight 2000 och har skrivit om det innan, vägrar jag konsekvent använda spelets regler, jag använder andra; Modern D20, BRP eller nya World of Darkness. Det finns en anledning till det och det är att de är dåliga, enligt min mening. Man ska inte kunna skjuta någon i ansiktet med resultatet att han blir ledsen i ögat och tar in på ett spa en vecka för att rätta till hyn. Rollspelsstrid ska vara fatalt, för spelare såväl som spelledarpersoner.
Kort efter detta kapsejsar GDW och rättigheterna går tillbaka till orginaltillverkaren Marc Miller, som skapar Marc Miller’s Traveller, vilket i sammanhanget får betraktas som rollspelsvärldens motsvarighet till ett glas ljummet vatten; Det duger när inget annat finns till hands. En rad andra publicister licensierar genom åren Traveller och en rad versioner skapas; Traveller 20 (D20-systemet), GURPS Traveller, Traveller Hero, alla med det gemensamt att de använt Traveller-världen och häktat på sitt eget regelsystem.
Historian hade kunnat sluta där, i misär och slum, men ibland tar saker en vändning till det bättre; Mongoose Publishing gav 2008 ut det klassiska traveller; Den klassiska världen, med de klassiska reglerna, plus vissa redaktionella förändringar. Plus att det börjar ge ut gammalt material samt ett par nya spel med Traveller-reglerna; Judge Dredd, Hammers Slammers samt Strontium dog. Jag köpte dem senast jag besökte ett rollspelskonvent, och ser fram emot att få använda dem. Och vad Marc Miller gör med sitt Traveller5, som är under utveckling, det bryr jag mig nog inte så mycket om. Ordningen är återställd, jag kände en rubbning i kraften, men det var som om tusen dåliga nymodigheter vrålade av skräck för att sedan plötsligt tystas.
Det är så här dåliga rollspelsidéer dör, till stofilers dånande applåder!
/Fredrich
Landhajen 