Talisman, första och andra utgåvan

Här följer länkar till alla inlägg i denna artikelserie:
1. Första och andra utgåvan
2. Andra utgåvan: Kortexpansionerna
3. Andra utgåvan: Regionsexpansionerna
4. Tredje utgåvan
5. Fjärde utgåvan
6. Fjärde utgåvan: Expansionerna
7. Fjärde utgåvan: 2013-2015
8. Fjärde utgåvan: Undergången och sedan

Svenska Talisman

Gamla veteraner kanske nån gång hört någon säga att de minsann inte är helt okunniga om rollspel, de har ju i vart fall spelat Talisman. Då kan man utan att dra på läppen berätta att de minsann är helt okunniga om rollspel eftersom Talisman inte är ett rollspel alls, däremot är det ett mycket trevligt brädspel som går utmärkt att ta fram när man inte har ork för något seriöst.

 

Bob Harris i mitten prototyptestande Talisman tillsammans med Games Workshop.

Förväxlingen med rollspel är förmodligen för att den svenska versionen gavs ut av Äventyrsspel som ju också låg bakom bl.a. Drakar och Demoner. Senare släpptes svenska Talisman även under varumärket Casper (också Target Games). De svenska versionerna är  identiska. Båda bygger på den andra engelska utgåvan som konstruerades av Bob Harris. Den första gavs ut av Games Workshop så tidigt som 1983 och skillnaden på första och andra var mest kosmetisk då första utgåvan t.ex. saknade färgtryck.

Trollets förmåga är att inte behöver rulla tärning i bergen och är dessutom utmärkt på att förpesta kommentatorsfält och internetforum.

Vad är då Talisman? Liknelsen med rollspel kanske inte är allt för dum; var och en får en klassisk fantasykaraktär som blir dennes hjälte under spelets gång. Här finns många av de klassiska fantasyklishéerna representerade; tjuven, krigaren, magikern, alven och dvärgen. Här finns också elakingar som likätaren eller lönnmördaren samt neutrala karaktärer som druiden eller charmtrollet. Om kort tillät det kunde man byta ideologi, så den som har ambitionen att spela en likätare med fluffflufftofflor och hjärta av guld har en chans i Talisman.

Mängden styrka eller visdom markerades med röda respektive blå markörer. Liv var gröna och guld var gul.

Oavsett vilken karaktär man fick så började de med två grundegenskaper i form av styrka och visdom (vilka varierade i storlek). Dessutom hade man ett antal liv och ett enstaka guld. Vissa karaktärer hade dessutom tillgång till besvärjelser vilka drogs ur en kortlek. På sitt lilla spelarkort har man också specialförmågor som kunde variera stort, speciellt munken och sierskan ansågs vara spelets bästa karaktärer pågrund av sina förmågor; munken kunde lägga till sin visdom till styrka i strid vilket var otroligt bra medan sierskan kunde dra extra kort och välja bort vad hon inte ville ha och hon hade dessutom en besvärjelse jämnt. Äger.

Vissa fienden hade specialare. Banditen kunde man t.ex. hoppa över genom att låta honom försvinna med ens guld.

Vid spelets början spreds karaktärerna i ett fantasylandskap (brädet) i tre regioner. Målet var att ta sig från den yttre regionen in ända in till mitten där härskarkronan väntade. Med en klassisk tärning springer man runt i cirkel och oftast hamnar man på rutor där man måste dra kort som oftast innehåller antingen utrustning eller monster att slåss emot. Odöda måste man oftast slå med sin visdom medan övriga monster behöver besegras med styrka, ofta med ett tärningsslag som man lade till sin styrka eller visdom till medan en annan spelare gjorde det samma för monstret man stött på. Högst resultat vinner. Misslyckas man som spelare förlorar man ett av sina fyra liv, om man inte har haft turen att hitta en rustning dock för en sådan kunde bevara livhanken om man hade lite tur med ett tärningsslag. Det fanns naturligtvis även vapen och magiska föremål som gjorde att monster blev enklare ju längre man kom och alla karaktärer hade chansen att lära sig lite magi.

En av talismans obehagligare öden var att bli förvandlad till en padda. En invändning har jag dock; paddor är inte slemmiga, de är släta och torra.

Talisman var minst sagt brutalt. Enstaka kort kunde verkligen stjälpa ens strategi. Ökända kort inkluderade poltergeisten som gjorde att man bara kunde flytta en ruta i taget och man blev bara av med den om man tog sig över vatten. Man kunde dock även hitta vänliga följeslagare så som prinsen som man kunde sälja i slottet för några guld. Eller så får du guld för att du hjälpte honom att hitta hem. Eller nåt. Dragna kort försakade man iallafall till ”skräphögen” ett koncept många kort skojjade med. Stöter man på rövargänget tar de nämnligen alla ens prylar och kånkar dessa till oasen i mellersta regionen, sedan försvinner de till sitt gömställe på skräphögen.

Yttre, mellersta och inre regionen. I mitten: härskarkronan!

Att ta sig till mitten var lite knivigt. Spelet hade tre regioner där den yttre och mellersta skiljde sig med en flod man var tvungen att ta sig över. Detta kunde man göra genom olika kort, genom att ha ihjäl broväktaren, få sjuss över av en båtägare på tavernan eller genom att skaffa sig en yxa och bygga en flotte i en skog. Att ta sig till den innersta var ännu svårare och det är där talismanen kommer in.

Eldsdalen, ve dig om du saknar en Talisman på denna ruta.

Endast med en talisman kunde man ta sig förbi sista rutan och nå härskarkronan och de var inte helt enkla att få tag på. Ett idiotsäkert sätt att göra detta var att besöka en magiker som levde i en grotta i mellersta regionen. Han kunde ge en uppgift vilket resulterade i att man fick en talisman, sen behövde man dock släpa den genom inre regionen som dock var mycket dödlig.

Pågrund av att man drog kort slumpvis hela tiden var inga två spel lika, dessutom var spelet som gjort för expansioner, både köpta och egentillverkade eftersom oavsett hur mycket man slänger in i det här spelet ändrades sällan den grundläggande mekaniken.

Den engelska utgåvan fick sex expansioner och fler kort kom i Games Workshops tidning White Dwarf. Tyvärr kom inte de officiella expansionerna till Sverige men jag tänkte berätta om några av dem i nästa inlägg här på landhajen. Eftersom jag är i full färd att skriva på C-uppsats är jag inte så säker på när det blir dock…