Att spelare ledare/buffare i rollspel

Om jag har en idol så är det förmodligen Mahatma Gandhi. Jag har länge haft ett nöje i att leda grupper till framgång och det avspeglar sig i hur jag spelar spel. Jag tenderar att anta rollen av någon som går bakom resten och ser till så att mina kvinnor och män gör sitt yttersta med den bästa utrustningen och de bästa buffarna de kan få. Med tanke på hur snabbt jag intuitivt förstår regelsystem och vet hur de optas tror jag dock andra spelare uppskattar det mer än spelledaren…

Detta är tyvärr ett nöje som rollspel sällan ger mig. Clerics fanns i Dungeons & Dragons mycket tidigt och det var alltid en uppskattad klass att ha i sitt party. Buffar existerar dock knappt i de gamla rollspelen från Äventyrsspel men man kunde som magiker använda vissa besvärjelser. I Drakar & Demoner Trudvang fanns dock en ledarskapsförmåga som gjorde att man kunde offra sina egna stridspoäng och dela ut i strid, en förmåga jag verkligen uppskattade.

Nobles i Star Wars SAGA använder sig av andra för att uppnå sina intressen

Star Wars SAGA går ett steg längre. En värld där politik är så viktig, med Senator Palpatine, Senator Bail Organa eller Prinsessan Leia Organa, behöver riktiga ledare och klassen Noble är verkligen ett koncept som tar ledarskapet till det yttersta. Rätt skött kontrollerar Noblen allt som händer och täcker alla hål eller brister i gruppen. Man har pengarna att ge sina egna den bästa utrustningen och man har talets kraft att motivera (eller manipulera) sina egna medan man försvagar eller hämmar motståndare på olika sätt, alternativt rekryterar man helt enkelt fienden med några väl valda ord istället för att skjuta ihjäl dem.

Dungeon Siege tillverkades av företaget som senare skulle släppa Total Commander. Mängden medlemmar i sitt party vittnar om företagets attityd till strategiska ledare.

I denna bild har jag bara tre buffar laddade, men ofta pryddes mina karaktärer av ett tiotal buffikoner vardera. Det blev på rutin att varje strid inleddes med att ladda upp alla buffar, vilket kunde ta lite extra tid. Baldur’s Gate hade faktiskt buffskript som gjorde detta åt en med ett knapptryck.

Antalet companions i datorspel har sjunkit ner till att ”party”-rpg’s nästan försvunnit. I Mass Effect eller Dungeon Siege 3 har man endast en eller två companions. Baldur’s Gate tillät sex och Dungeon Siege 8-10! I Dungeon Siege var man som spelare tvungen att arbeta med AI’n som dock var ganska bra. Bra partydynamik var en fröjd för ögat när datorn tog över. Dålig partydynamik var lika med ruin, eller åtminstone ett iderligt pausande med SPACE. Upphottade skript till Baldur’s Gate var dock riktigt häftiga om man roas av AI. De fick partyt att sköta sig självt men tillät snabbknappar som ”BUFFA!” eller ”PLOCKA GULD!”.

Jag brukade alltid spela Cleric i Baldur’s Gate och Neverwinter Nights. Cleric har tillgång till attributsbuffar där man kunde pytsa ut fördelar där det behövdes och på så sätt fixa gruppens svagheter. Mer hitpoints och dexterity (rustning i D&D) till de som behöver och mer styrka till gruppens fighter. Samtidigt letade jag naturligtvis upp alla legendariska föremål och slängde på mina gubbar. När striden började så höll jag mig i bakgrunden och helade mina companions vid behov medan de gjorde grovgörat. De brukade äga, om inte fick jag backa upp med flame strike.

Dragon Age Tactician, ”Main character killed 250 enemies without them inflicting damage (PC)”

I Dragon Age: Origins spelade jag magiker och jag blev riktigt glad när jag plötsligt fick en achievement kallad Tactician. Jag spelade buffare så det gick på rutin att ägna sig åt att buffa mina egna och försvaga mina motståndare i de flesta strider och så pling fick jag en achievement för det som krävde att jag dödade 250 fienden utan att jag själv åsamkade dem skada. Jag har aldrig känt mig så bekräftad av ett achievementsystem… Det är synd att Bioware klippt bort partyt i alla andra spel från Knights of the Old Republic framåt. Jag misstänker att man gör det eftersom många spelare gärna själva är involverade i strider och struntar i companions, eller att konsollers begränsade kontrollsystem rensar bort alla strategiska eller taktiska spel från marknaden.

Ibland går sådana begränsningar att lösa. I tidigare Fallout fick man companions baserat på vilken karisma man hade, så hade man karisma 10 kunde man ha ett riktigt stort party, en briljant lösning för oss som uppskattar ledarkaraktärer. I Fallout: New Vegas var man dock begränsad till 1-2 companions. Som tur är moddingcommunityn för Bethesdas spel astronomisk, så jag letade helt enkelt upp en mod som plockade bort den begränsningen. Gjorde det spelet idiotlätt? Ja. Gjorde det spelet mer kul för mig? Definitivt! Det blev ett självändamål att hitta det bästa vapnet i spelet till vardera av mina karaktärer. Notera också tjejen i cowboyhatt till vänster i bilden. Det är Willow, en av de bästa Companionmoddarna för Fallout: New Vegas.

Ett skäl till varför jag inte helt kunde njuta av Vampire: Bloodlines var att sociala klaner var hämmade. Ventrue och Toreador som lever på att omge sig med folk kunde inte göra detta i Bloodlines, varför klaner med kraftfulla mördardiscipliner så som Gangrel och Brujah hade stora fördelar. Då hyllar jag verkligen de som satte ihop Companion Mod som helt tar det problemet ur världen. Nu kan man verkligen spela Ventrue som de skall spelas, med ett halvt infanteri efter sig. Eller före sig, hur man nu ser på saken.

Mechromancer

En hätsk genusdebatt  bröt ut då en developer för Borderlands 2 kallade en karaktär för ”Girlfriend Mode”. Mechromancer lät som en karaktär för pojkvänner som vill hjälpa en flickvän som inte var gamer. Ett gammaldags synsätt med tanke på hur många flickor som spelar spel idag. Jag tolkade det som att Mechromancern är en vän som är en flicka, en vän som ger trevliga buffar till sitt party. Mechromancer är en av de första buffkaraktärer jag sett i ett FPS. Hade jag inte redan fått smak för att spela Assassin då Borderlands 2 väl kommer så hade jag nog gärna kört Mechromancer, buffklassen.

Vad är framtiden för ledarskaps/buffskonceptet? Ingen aning. Kanske Artificial Intelligens är en begränsning som gör att folk inte har lust att försöka. Kanske det är svårare att få till en vettig balans när konsoller endast tillåter att man kontrollerar en karaktär i taget. Kanske hyllandet av multiplayer/internetspel rensar bort intresse av singleplayer/partyspel.
Kanske folk helt enkelt tar självcentrerade individer som arketyp och ignorerar det faktum att det finns oss som uppskattar partydynamik, partystrategier och att höja gruppen till skyarna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s