Öppen spelvärld eller äventyr?

Detta anknyter till viss del till inlägget Uppmuntra, straffa eller beskriva? i vilken jag tänkte beskriva två speltyper med kvalitativa skillnader, den öppna spelvärlden eller äventyret.

Glasgow i Skottland

På 90-talet spelledde jag en Vampire-kampanj i Glasgow där jag konstruerade världen allt eftersom. Det fanns aldrig något egentligt äventyr, inget syfte eller mål, bara en sandlåda för karaktärerna att verka i och göra vad de själva ville. Likt polenkampanjen som Fredrich just nu leder var allt jag behövde jag främst hålla reda på vad andra viktiga NPC’s gjorde, konkurrenter till spelarna som rörde om så att de fick ställa saker till rätta igen. Jag arbetade mest på att göra världen levande, företag gick upp och ner, nya vampyrer eller andra NPC’s poppade upp och försvann.

Bild orelaterad

Just nu spelleder jag en kampanj i Star Wars SAGA Edition som är dess raka motsats. ”Dawn of Defiance” är uppdelad i tre akter (som filmerna) publicerade i tio episoder (deläventyr) i vilket varje deläventyr är tänkt att spelas på 2-3 kvällar. Varje episod har ett syfte och ett mål och det är svårt att gå utanför äventyren speciellt mycket. Tillsammans med spelarna skapar jag en episk story i vilket vi tillsammans upplever en episk del av den oberättade Star Wars sagan; vad som inträffade mellan tredje och fjärde filmen innan rebellalliansen kom till. Varje del är uttänkt, varje del är planerad och ibland kanske jag blivit tvungen att forcera bitar vilket tar emot men ändå känns nödvändigt.

Star Wars Galax

Threat Detected är en internetradio med ett antal killar som spelar exakt samma kampanj vi gör (Dawn of Defiance). Star Wars är en väldigt stor värld och visst låter det kul att få upptäcka den i sin egen lilla takt. Detta är just vad deras grupp gör, med sidoäventyr och betydligt fler moment i varje deläventyr, rikligt med originella NPC’s att möta, rikligt med extra uppgifter att utföra varje session. Om det är ett bra sätt att köra på, varför spelleder inte jag på samma sätt i min spelargrupp? Varför spelleder inte jag som Fredrich spelleder polenkampanjen i TW2k?

Båda spelstilar har sitt karaktäristiska syfte, sina fördelar, men en avgörande detalj är tid. Den föregående spelstilen kräver kontinuerliga spelningar, gärna flera gånger i månaden. Minnet måste hela tiden hållas färskt och det är svårt att ta upp alla trådar om det får gå lång tid mellan spelpassen. Det går just nu 2-3 månader mellan varje Star Wars session, ett skäl är att hela den gamla rollspelsgruppen samlas för att delta, inklusive besökare från Göteborg. Varje session blir därför likt ett konventsäventyr, spelarna kvickt komma in i spelet igen, påminnas om vad som hände sist och ha fasta mål/uppgifter. Karaktärsbygge är inte i fokus. De gavs färdiga karaktärer integrerade med äventyrets planerade utveckling och mål. Tiden mellan spelpass innebär stor förväntan och det krävs också att saker hela tiden händer för att hålla intresset och entusiasmen uppe och det kan bli ganska intensivt i ett spelpass i vilket upplevelsen snarare än autonomin kommer i fokus. Detta gör tyvärr att autonomin ibland blir lidande, men det är ju just det som är svagheten med detta sätt att spela på.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s