Det sällsynta ”Evil’s Doom”

Jag har spelat datorspel sen mitten av 80-talet och växte upp med Pacman, Space Invaders och Sierra’s äventyrsspel. Då jag började spela rollspel var det inte så konstigt att jag sökte mig till datorrollspel så som Ultima I och Pools of Radiance. Av de hundratals  spel jag spelat igenom i mina dagar är inget så ovanligt sällsynt som Amigaspelet Evil’s Doom. Jag skulle bli förvånad om du som läser detta ens hört talas om det.

Amiga 1200 (1992)

Amigans fall
Commodore, datorföretaget bakom Amiga och 64, gick i konkurs 1994. En period därefter kom både hårdvara och mjukvara från andra företag som försökte hålla datorn aktuell mot den växande pcmarknaden. Det kom dock inga nya datorer eller chip efter Amiga 1200 och 4000 (1992).

Commodores datorer hade dock fortfarande en väldigt stark community övertygade om Amigans förträfflighet. Det pratades ofta om olika PC-killers som skulle konkurrera med de marknadsledande PC-programmen och vinna tillbaka intresse till plattformen. Tyvärr blev det sällan mer än halvbakade och hemmasnickrade kloner. Amigan hade i synnerhet problem med 3D-grafik och kunde inte konkurrera med ID Softwares populära ”DOOM”.

"Napalm" från 1998

Ett fåtal ambitiösa projekt beslutade sig för att pressa datorerna till max med den bästa grafiken och ljudet möjligt och hade tillräcklig kompetens till projektet så som det Command & Conquerer-liknande Napalm och det Settlers-liknande Foundation. De flesta sådana projekt dog tyvärr innan spelen nådde den kommersiella marknaden. Ett sådant spel var Evil’s Doom.

Evil’s Doom
Evil’s Doom tillverkades av Olympia i Kroatien med medlemmar från Bosnien-Hercegovina. Vissa av dessa ingick i Croteam som senare skulle bli kända med Serious Sam (2001). Spelet var klart omkring 1996. All grafik, musik och story var tillverkad och ett demo hade skickats runt i olika datormagazin. Betaversionen hade dock några buggar som gjorde det omöjligt att klara det.

Spelets publisher Titan naturligtvis inte släppa det förrän dessa var fixade. Men Olympia hade fått högre ambitioner. De ville göra en ”Special Edition” som skulle släppas 98. SE-projektet gick tyvärr i graven då Olympia lämnade den sinande amigamarknaden. Allt som fanns av spelet var nu den ofixade betan som föll i glömska i 10 år.

Betaversion flöt dock ut på internet och det var så jag fick se spelet för första gången. I mitten av 90-talet var det naturligtvis namnet som lockade mig. DOOM-kloner på amigan ofta hette något som påminde om ”doom” som t.ex. ”Gloom”. Men Evil’s Doom har inget med den typen av spel att göra, det är en Dungeon Master-klon, den bästa till Amigan.

Buggarna och ”v1.8”
Det är retligt hur triviala dessa buggar faktiskt var. Det rörde sig om två dörrar som inte öppnades när de skulle och en vägg som inte skulle vara där. Blandannat ledde detta till att ett pussel som involverade att laga en trasig dörr med ett rep inte gick att lösa. Vid något tillfälle kom någon dock på att det räckte med att göra enkla omskrivningar av sparfilen med en hexeditor för att ta sig förbi dessa.

Tretton år senare tillverkade dock någon en riktig fix kallad ”v1.8” (efter betans v1.7) med viss assistans från de ursprungliga tillverkarna. Vips var Amigans bästa Dungeon Master-klon fullt spelbar från början till slut för den handfull som hört talas om det och fortfarande haft intresse för sådana spel.

Story och storytelling
Med stillbilder och text introduceras Vantan (som är misstänkt lik Conan Barbaren). I en uppenbarelse av döden själv beordras han finna ”De Försvunna Legionerna”. I gamla böcker hittar han en ledtråd till ön Noya och beger sig dit. Spelet börjar i hamnstaden Titangel tillsammans med sjömannen Bamboola som Vantan mött på båten. Det första steget blir nu att hitta legionerna vilket Bamboola föreslår att göra i närmstaste värdshus.

Ofta inleds varje del av spelet med lite detektivarbete i vilket man måste ta sig runt på ön och prata med folk. Här kan man också köpa föremål om man samlat på sig pengar och rekrytera en grupp om fyra karaktärer. Då man upptäckt försvunna legionen går man under jord. Då man funnit hemligheten långt under ytan får man en ny uppgift som leder till nästa dungeon. Så fortskrider spelet, dungeon för dungeon.

Det första som slår en då man startar detta spelet är dess ambitiösa berättarteknik. Spelet kör igång med vackrare högupplöst grafik än något annat spel på Amigan tillsammans med ovanligt stämningsfull och vacker musik. Storyn som breder ut sig så småningom är ovanligt komplex för sin tid och innehåller många olika tvister och udda personligheter att lära känna.

Tyvärr kan jag inte säga att huvudstoryn håller vatten. Mot slutet av spelet blir saker och ting lite väl urflippade för min smak och under spelets gång beter sig många karaktärer man möter väldigt barnsligt åt vilket de baserad på ålder och ställning inte borde.

Under jord
En del av spelet utspelar sig alltså ovan jord där man pratar med och rekryterar folk, köper saker och besöker olika platser. Först under jord antar Evil’s Doom en speltyp mycket lik Dungeon Master och Eye of the Beholder. Spelet har faktiskt ännu fler likheter med Raven Software’s Black Crypt. Den som spelat något av dessa lär känna igen sig.

Det enda ovanliga är besvärjelsesystemet vilket är ett slags manualskydd. Man måste nämligen klicka in besvärjelser man vill kasta genom att kombinera en serie runor. Runor kan man köpa till sina karaktärer i städerna förutom kraftrunor som man får starkare med level. Detta är bökigt i början men man kan memorisera upp till tre formler och kasta när man vill med enstaka klick.

Likt många andra spel på den tiden var man tvungen att äta och dricka men det fanns också en staminamätare som gick ner då man sprang runt eller gjorde närstridsattacker. Detta gjorde att man inte bara kunde hacka på utan ibland fick man ta det lite lugnt och återsamla styrka. Magiska föremål kunde dock plocka bort detta helt så att staminan nästan aldrig gick ner.

En faktor jag delvis stör mig på om jag skall vara ärlig var att dessa dungeons egentligen var i en enda färg, ofta grå. Spelet ritades förmodligen ursprungligen för Amiga 500 som var begränsad till 16 färger i högupplösning medan karaktärsporträtten, besvärjelseeffekter och vapen hade uppdaterats till 256 färger. Spelet hade dock en så bra stämning att det inte gjorde något.

De var också minst sagt obalanserade. Första banans monster kan du inte ens döda utan tillgång till magiska vapen vilka du förvisso kan plocka upp genom att hjälpa en NPC i början av spelet om du inte köper ett. Vid ett tillfälle möter man på monster som kastar Disease som inget kan läka i den delen av spelet. Mot slutet är man så extremt bra att inget längre innebär något motstånd.

Avslutningsvis
Evil’s Doom finns idag i en fullt patchad och fungerande hårddiskversion för den som behärskar WinUAE. Det är värt att ta ett kik på om man gillar den här varianten av spel. Skulle man bara vilja ta en titt utan att lägga ner besvär kan man kika på min genomspelning av spelet på youtube nedan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s