Midwinter 1 & 2 – Mike Singleton

Ibland, och särskilt när jag är ensam vaken i hushållet och funderar på vad och om jag ska spela något konsoll- eller datorspel händer det att jag fastnar i en nostalgisk vinkelvolt. Ofta börjar det med att jag förnöjt skrockar över hur många spel jag har, för att sedan övergå till att irritera mig över att det inte finns något jag vill spela. Jag brukar slutligen landa i ett resonemang om att ”Varför kan ingen göra en ny version av X eller Y, spel som det görs inte längre.” Varvid jag blir helt obrukbar som datorspelare och enbart sitter och suckar nostalgiskt i soffan trånandes efter den kraftigt idealiserade bilden av ett spel som en gång gett mig så mycket nöje.

Midwinter och Midwinter II är precis den typen av spel, i synnerhet det andra av dem. Man får se dem som tidiga varianter av sandlådespel, men de innehöll en rad intressanta saker man helt enkelt inte ser i spel av den typen längre. Bägge spelen skapades av Mike Singleton.

Midwinter I

Midwinter I utspelar sig 2009, i en postapokalyptisk värld, världen förefaller vara täckt av snö och is, till följd av naturkatastrofer. Mänskligheten gör då vad den gör bäst, drar igång krig. Man spelar kapten John Stark, och bedriver någon form av gerillakrig mot en invaderande armé. Man kan skaffa ett fåtal fordon, rekrytera ett antal allierade, använda dem för att i sin tur rekrytera ytterligare folk. Ett relativt godtagbart spel, men i huvudsak är det uppföljaren Midwinter II som jag ska uppehålla mig vid.

Midwinter II – Flames of freedom

Ett monumentalt stort spel, innehållande en hel ö-grupp. Den post-nukleära vintern är över och ett antal öar ska nu befrias från den ganska egenmäktige general Masters som styr det Sahararianska Imperiet (Trevlig översättning där). Spelet har tillförts något som skulle kunna beskrivas som en politisk dimension. Inte nog med att man får resa runt mellan öarna och bedriva pang-pang, ratta sextio (60!) olika fordon, man får även förhandla med folk, bli fängslad, göra små-uppdrag för folk.

Ett typexempel är en ö, som jag har förträngt namnet på just för tillfället; Jag skulle rekrytera en motståndsman vid namn Tsombe, men när jag anländer på ön är han borta, vid undersökningar av ön noterar jag att det finns en del välvilliga typer som är lite halvljummet hjälpfulla. Man får som uppdrag att rekrytera ledarna för de fraktioner som uppstått och ena motståndet på ön.

Anmärkningsvärt är att spelet är ett av få spel som inte helt och hållet anammat den gravt förenklade bild som förekom i spel och även filmproduktioner vid tiden, att allt vänster om Reagan är suspekt. Jag drar mig till minnes att man på en av öarna, för att mobilisera ön, hade som uppdrag att rekrytera ledaren för det lokala kommunistpartiet samt det lokala anarkistpartiet (Där snackar vi oxymoroner, hur många anarkistpartier har ni sett, ärligt?)

Det ska tydligen ha funnits en efterföljare till Midwinter 1 & 2 vid namnet Ashes of empire, men då jag aldrig spelade det har jag svårt att uttala mig om det är lika bra som Mästerverket Midwinter 2

Jag kan verkligen uppskatta spel som har ytterligare dimensioner utöver strid och tumult. Dagens spel med samma inriktning saknar i hög utsträckning det djupet. Exemplet på det torde var Mercenaries 1 & 2 samt Just Cause, som båda är liknande sandlådespel, men fullständigt missar att vara intelligenta spel med trovärdiga politiska komponenter. Det är underligt att den tekniska utvecklingen gått framåt, men spelen tycks ändå förutsätta att vi blir dummare och dummare och inte står ut med något som kan kräva att vi använder tankekraft.

/Fredrich

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s