Tärningarnas förbannelse

Det är oerhört lustigt och skulle säkert roa en antropolog eller sociolog att studera rollspelares förhållande till tärningar. Jag har hört och sett rollspelare balansera tärningar på utstuderade sätt, lägga en hel hög tärningar på ett visst värde, väsa åt sina tärningar, vråla hejdlöst för att spelledaren korrumperar tärningarna med sin onda kraft. Normalt sett sekulariserade intelligenta människor flippar ur och blir oerhört vidskepliga. Jag har hört om spelare som micrar tärningar för att demonstrera för andra tärningar vad som händer om man inte presterar. Jag har sett tärningar spolas ner och brännas.

Hela tärningsset har pensionerats efter dåliga sessioner. Man har helt enkelt en tror på att det finns något inre väsen i tärningarna som antingen är benignt eller malignt. Det är inte helt olikt en Cargo Cult. Och precis som en cargo cult har det uppstått på olika ställen på jorden samtidigt, på liknande vis. Oerhört roande.

Se exempelvis detta inlägg, skrivet av en amerikan.

Och för att tydliggöra; Jag kan inte på något vis sitta och hö-hö-höa och flina åt de vidskepliga dårarna. Ty, när jag tittar bort mot bokhyllan, på det röda lilla tärningssettet, vet jag att de jävlarna är ute efter mig. Det är jag eller dom. Kanske måste jag skicka dem till skogs med en påskraket!

About these ads

One thought on “Tärningarnas förbannelse

  1. Skönt att veta att detta är ett så utbrett fenomen. Ända sen jag började rollspela för över 30 år sen har jag haft just de där tärningarna som innebär ”tur”. I mitt huvud känns det som om de skapar bättre resultat än andra tärningar. Trots att jag läst filosofi, psykologi och religionsvetenskap, och vet att det statistiska utslaget av många tärningsslag är slumpartat, upplever jag det som om vissa tärningar hjälper när det behövs för att föra allt framåt och bara stjälper då det behöver tillföras spänning. En del av fenomenet är säker s k regndans. Man slår en gång. Miss. En gång till. Miss. En gång till… Ett antal gånger miss. Sen händer undret. Träff. Och hjärnan svarar med att det hela lyckats. Bortglömda är missarna. Bara träffen finns kvar. Tärningarna är tursamma (till slut). Och sånt blir minnet av dem till nästa gång. Positiv feedback. Fast jag undrar om inte alla tärningar har små inbygda nanitdemoner som kan böja rymdtiden till fördel för Det Stora Spelet av vilket alla andra spel är blott skuggor. ;)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s